KVYLURL, HÅ hett hd Till J VIL UDOLUU ATI DIG en församlingsinrättning i öfverensstämmelse med den kristna friheten, visas klarligen. Ändock vill man hos oss upprätthålla bannlysningar m. m. och klagar sfverljudt öfver kyrkotuktens förfall, ehuru det är något helt anvat som är på förfall, hvilket måste först botas, om ej all kyrkotukt skall bli en karikatur. Ehuru de tre första evangelisterna öfverensstämma i ande och åskådningssätt, förete sig dock äfven inom dem särskilda tendenser. Så ser man tydligt hur samma sak olika färglägges, då den hos Mattheus berättas för judekristna och hos Lucas för hedningekristna. Flera slående exempel avföras. Många andra finnas. T. ex. då Mattheus låter Jesus utsända 12 lärjungar, ges åt berättelsen skenet at att detta skett endast för judarnes räkning, deras 12 stammars (gån icke på hedningarnas väg, utan till de borttappade får ar Israels hus?). Detta förbigås af Lucas, som skref för hedningar. Och han har äfven en särskild berättelse om utsändande af 70 lärjungar med till en del nästan ordagrannt lika instruktion som de tolfs. Här kan man icke undgå att erinra sig, att liksom Israels stammar voro 12, ansägos de särskilda hedniska folken den tiden vara 70. Hos alla tre de första evangelisterna anföres Jesus talande om Jerusalems förstöring sålunda: ?Ve dem som hafvande äro och som di gifva i de dagar. Härvid tillögger Mattheus: ?Beder. att eder flykt icke sker om vintern eller om sabbaten Marcus, som skref för hedningakristne liksom Luc:s, slutar med ?vintern? och tar bort ordet om sabbaten?. Lucas utesluter hela bönuppmaningen. Öfverallt bos Lucas visar sig ett intresse att upphöja hedningar och samaritaner samt att deremot nedsätta judarne, rikets barn?. Hos Mattheus finner man motsatsen, utom på nägra enstaka ställen, hvilka derför anses vara sednare tillsatser i unionistisk ande. Bjert framhåller Ignell, att berättelserna hos Mattheus och Lucas om Jesu födelse och första barndom omöjligen kunna hopjemkas till öfverensstämmelse. För dem, som påstå bibelns bokstafliga dikterande af den heliga ande och sålunda absoluta ofelbarhet, bör det vara en samvetssak att hjelpa detta till rätta — om de kunna. Här är ju ej fråga om något, som behöfver ?and!ligen dömas?, utan om rena historiska fakta. Med en enkel utredning af dem behöfver man ej frukta att ?kasta perlor för svin?. Utan all fråga kan den allvarligaste uppmårksamhet på denna utredning påräknas. Enligt Mattheus bo Jesu föräldrar från början i Betlehem och flytta till Nazaret först efter återkomsten från Egypten, af fruktan för Archelaus, enligt uppenbarelse i en dröm och på det fullbordas skulle det som sagdt var genom profeten: han skall kallas nazar6. Enligt Lucas bor familjen från början i Nazaret och endast genom en tillfällig resa födes Jesus i Betlehem. Enligt M. vet ingen något om Jesus, förr än de vise männen kommo till Jerusalem, då Herodes och hela staden förskräcktes öfver den nyfödde Judarnes konung?, barnamordet sker c. Enligt L. förkunnas hans födelse af englar för bygdens herdar, hvilka ?beryktade ut hvad dem sagdt var om detta barnet, som kort efter frambars i Jerusalems tempel, der Simeon offentligt lofvade Gud och förklarade barnet för Messias och Hanna ?talade om Jesus till alla dem som i Jerusalem väntade förlossning?. Den sednare versionen lemnar heller icke rum för någon flykt till Egypten, hvarken före eller efter frambärandet i templet. Enligt M. är Jesus född under Herodes; enligt L. dåj: Quirinius var ståthållare i Syrien, långt efteråt. Jesu slägtregister äro ock så skiljaktiga hos M. och L., att man måste ta sin tillflykt till att förklara det ena rätteligen . vara Marias. Men äfven inom Matthei evangelium finns en inre motsägelse redan i första kapitlet; ty slägtregistret antyder Jesu härkomst från David, men sedan förklaras han vara aflad af den heliga ande. Det språk ur gamla testamentet Matth. begagnar för att styrka detta utelemnas af alla de andra evangelisterna, som annars så ofta hemta hela stycken från honom, ögonvittnet?. Om detta språk ansetts afgörande, så hade det väl ej med tystnad förbigåtts af de andra evangelisterna. — Ignell finner obegripligt? hur detta språk kunnat hit lämpas, och endast: det redan nu uppkomna bruket att utan bänsyn till sammanhanget andraga bibeln ord kan förklara detta?. Språket finns hos Esaia 7: 14 och lyder i sin rätta öfversätt ning: 7Si qvinnan är hafvande och skall föda en sonX. Genom den flerestädes så ytterst förvrängda grekiska öfversättningen af gamla testementet har en oriktig text äfven inkommit i nya testamentet, der det nu heter: ?Si en jungfru skall varda hafvande?, ehuru det hos Esaias hvarken är fråga om någon obestämd jungfru, utan en viss qvinna, ?qvinnan?, långt mindre om något framtida hafvandeskap, utan det heter utan någon tvetydighet: ?qvinnan är hafvande?. Fiender hade angripit Juda konung Ahas, som var modfäld jemte hela folket. För att stålsätta honom utropar Esaia: ?Si qvinnan är hafvande och skall föda en son. Innan gossen lär förkasta det onda och välja det goda, skall landet lemnas af fienderna?. Ignell anser qvinnan vara en .af konungens vid tillfället närvarande gemåler och att endast på hennes foster kunde profeten syfta. ?Hur åter ett barn, födt efter mårga århundradens förlopp, kunnat vara Ahas ett tecken till räddning ur den hotande faran, pli för all sund utläggningskonst obegripigt.? Set sista kritiska arbete, som Ignell begagnat, synes varit Les Evangiles par d Eichthal, hvilket utkom några månader efter Rnans bekanta verk och framför detta utmärker eig i noggrann detaljforskning. Reuterholm efter hans egna memoirer. En yfotor grafi af dr Sturzen-Becker. Stockholm— Kiöbenhavn 1864. Få personligheter ur vår historia kunna vid första anblicken förefalla mer ointressanta än Carl XII:s bekanta gunstling under regentskapet, jakobinen-absolutisten Reuterholm. Hans i vämielivaste orad låcsin