Aftonbladet – 3 december 1864, sida 2

detta ögonblick genomletar polisen, medan allt folket är ute, de hus, som någonsin förefallit den misstänkta, och ordspråket är sannt som säger, att djefvulen vet att göra det onda, men inte att dölja det. Med dessa ord sprang han upp ur gondolen och hjelpte tjenetvilligt Andrea att stiga i land. Tycker ni det är hemskt att se en död? sade han. Ni ser just inte riktigt lifvad ut.ee Ni misstager er, Samuele, svarade Andrea raskt och såg honom lugnt i ansigtet. tJag är er snarare tacksam för att ni kommit min tröghet till hjelp. Utan er vore jag näppeligen här. Låt oss gå upp och göra vårt besök hos den höge herrn, som i lifvet svårligen hade tagit emot oss. Sannerligen en ståtlig boning, som han så plötsligt fått utbyta mot en trång kammare. Det gör mig verkligen ondt om honom, fast jag aldrig sett honom med mina ögon. De vandrade jemte hvarandra bland stark trängsel uppför den sorgklädda trappan, från hvars höjd familjen Veniers floromhöljda vapen skådade ned och bättre än någon portvakt bjöd tystnad bland mängden. Der inne i den största salen stod katafalken uppställd under en baldakin; cypresser höjde sig ända UPP till det höga taket, vaxljus i silfverkandelabrar flämtade i luftdraget, som från vattnet rusade in genom den öppna balkongen, och fyra af huset Veniers tjenare, klädda i svart sammet, hållande i handen blanka hellebarder omvecklade med flor, stodo likt byster vakt vid katafalkens fyra hörn. Öfver liket var utbredt ett sammetstäcke; silfverfransarna hängde ned ända till golfvet. Den döde visade de inträdande den skarpa profilen, och de brustna ögonen stodo med ett dystert och vredgadt uttryck vända upp mot oaldakinen. Andrea igenkände dessa anletsdrag. Han hade djupt inpräglat dem i sitt minne sedan den qvällen han såg dem nne i Leonoras rum. Men ingen darrning på munnen eller ögonen, som skarpt stodo