Aftonbladet – 2 december 1864, sida 2

låg i sängen och lyssnade, och det susade hemskt dernere öfver kanalen och klingade mot ert fönster, och i den lilla gränden här bredvid flaxade uppskrämda nattfåglar fram och tillbaka tills långt efter midnatt. Först lå klockan slog ett blef allt tyst. Jag vet nog hvem som störde dem. Sedan han ;jort det, kom han för att helsa oss, efter som vi ju inte fingo taga något afsked af hvarandra. Hufvudet hade nedsjunkit på hans bröst. Han reste sig nu upp och sade, att han sjelf ville gå ut och höra huru saken förnölle sig. Han hade, såsom hon väl visste, agt sig tidigt och sofvit ovanligt tungt, så utt han ej på minsta sätt blifvit störd af något slags spökeri. För öfrigt skulle hon noga behälla saken för sig sjelf, ty det rore verkligen farligt att ha erhållit ens ett pökaktigt medvetande om ett sådant brott. Jerefter klädde han skyndsamt på sig och sick ut i staden. Det var ett lif och en uppståndelse på satorna, sådant som man icke var van vid ns vid republikens stora fester. Ljudlöst örde sig från den inre staden hastiga tåg f nyfikna genom de trånga gatorna fram not Marcusplatsen, och den, som icke slöt ig till tåget, stod åtminstone ute i porten ill sitt hus och vexlade vältaliga tecken ch blickar med sina förbiilande bekanta. dan kunde se på menniskorna, att någoning oerhördt och förfärligt hade upprört eh bedöfvat dem, att de alla planlöst följde let allmänna tåget, framför allt nyfikna att å med egna ögon se och med egna öron öra hvad som händt. Ingen talade högt, ngen skrattade, hvisslade eller ens suckade örbart; det var som om dessa hedervärda orgare kände de grundpålar igt på vilka lagunstaden hvilate. (Förts.)