Aftonbladet – 2 december 1864, sida 2

henne en flyktig kyss på kinden, då hon vid midnatt släppte ut honom genom stora porten. t värdinnan, fru Giovanna, sade han följande morgonen, att han hade haft så mycket arbete åt sin principal, att man hade måst taga natten till hjelp. Men detta var den enda gången han behöfde portnyckeln. Vanligen kom han hem i skymningen, förtärde endast bröd och vin och släckte tidigt sitt ljus, så att den goda frun prisade honom för grannarne såsom ett mönster af flit och otadlig vandel. Endast en sak beklagade hon, nemligen att han icke skonade sin svaga helsa och vid sina år icke njöt af några tillåtna färströelser, genom hvilka han kunde muntra upp sig och förlänga sitt lif. Marietta yttrade vid dessa tillfällen icke ett ord, utan säg tyst ned framför sig. Hon sjöng icke mera så snart främlingen var i sitt rum, och tycktes öfverhufvud taget efter hans ankomst hafva fått flera tankar i hufvudet än hon förut haft på ett helt år. På morgonen at den andra söndagen som Andrea bodde i enkans hus, kom den goda frun hastigt inspringande i hans rum med förstördt ansigte och i full ståt, sådan som hon kom direkte ur messan. Han satt vid bordet, ännu icke fullt påklädd och läste i en af sina bönböcker. Hans ansigte var blekare än vanligt, men hans blick var lugn, och det tycktes som om han ogerna såg sig störd i sin andakt. Sitter ni ännu stilla i ert rum, herr Andrea?, ropade hon emot honom, ?i ett ögonblick då hela Venedig är på benen? Skynda att kläda på er och gå sjelf ut på gatorna, der ni kan få se så mån3za förskräckta menniskoansigten som sädeskorn i en qvarn. Helige Jesus! att jag skulle upplefva något sådant! Nej, aldrig hade jag trott att nå