Aftonbladet – 1 december 1864, sida 2

Det är ett anfall af nervsvaghet, Leonora; ni bör laga att ni besegrar det. Penningarne ligga, såsom jag nyss ämnade säga er, i beredskap hos Marchesi. God natt, grefvinna. Jag ser att jag uppehållit er bra länge. Sof väl och lät i morgon er skönhets sol uppgå molnfri öfver rättfärdiga och orättfärdiga. God natt, Leonora! Han bugade sig lätt för henne och gick mot dörren. Andrea kunde eudast flyktigt i sista ögonblicket se hans anletsdrag. De voro kalla, men icke hårda, utan själ och lidelser, endast uttrycket af en kraftig vilja låg utbredt öfver panna och ögonbryn. Han band på sig en mask och kastade öfver skuldrorna en svart mantel, som han hade lagt af sig vid ingången. Derpå lemnade han rummet, utan att vänta på hennes afskedsord. I samma ögonblick hörde Andrea flickans röst der nere i salen, som sakta ropade på honom att komma ned. Han kastade en sista blick in i rummet, der den sköna qvinnan ännu stod orörlig midt på golivet, med ett grubblande uttryck blickande efter den bortgångne. Liksom träffad af slag stapplade han ned från estraden och följde den framför honom ilande flickan utan att säga ett ord. I hennues kammare brann åter ljus, vinet stod ännu på bordet vid fönstret, och ingenting tycktes hindra fortsättningen af det afbrutna spelet. Men på mannens anlete låg en hemsk skugga, som bortskrämde sjelfva Smeraldinas lättsinne och icke viare lät henne hoppas något för denna afton. Ni ser utt, sade hon, som om ni hade sett spöken. Kom och drick ett glas vin och berätta mig hvad ni såg och hörde. Allt aflopp ju lyckligare än vi trodde. (Forts, följer.