Aftonbladet – 29 november 1864, sida 2

debatten ItOrsvarade grelve RKecnberg sin pplitik men gjorde ett jemmerligt intryck. ans sofistik kunde ej öfverskyla, att han låtit skamligt dupera sig af herr von Bismarck. Vi omnämnde i gårdagsbladet, huru Kongl. Maj:t, uti den nyligen utfärdade instruktionen för generallandtmäterikontoret, förklarat, att chefen för landtmäteriet (som hittills burit benämningen öfverdirektör) hädanefter skall ega värdighet och benämning af generaldirektör. Denna förändring skall troligen synas de flesta läsare ganska betydelselös; men betraktad i sammanhang dels med föregående likartade förändringar, dels ock med förslaget att från en oafsättlig chef förvandla öfverdirektören för landtmäteriet till en s. k. förtroendeembetsman, påkallar densamma en viss uppmärksamhet. Med förhöjd ?värdighet plägar äfven medfölja förhöjd lön; eljest skulle det ena mindre väl harmoniera med det andra. Om derföre äfven öfverdirektören? för landtmäteriet hittills kunnat och bort vara belåten med de 6000 rår, som efter upprepade löneiillökningar blifvit honom å riksstaten anvisade; så torde det väl näppeligen nu gå an att med så måttligt lönebelopp afspisa en generaldirektör?. Den högre rang och den jemnlika ställning i förhållande till andra på lika sätt benämnda embetsmän, hvaruti denne man nu kommit, skall utgöra ett godt underlag för en nådig framställning till nästblifvande ständer om förhöjd lön; och denna torde äfven vara behöflig såsom en ersättning för den tillämnade afsättligheten. Om nu en sådan framställning till ständerna göres, skola dessa sannolikt icke ha lätt att afslå densamma, emedan alla öfriga generaldirektörer ha högre lön, t. ex. generalpostdirektören 8000 rdr, generaltulldirektören 11,000 rdr, utom de 3—5000 rdr, som hans resor lära inbringa, generaldirektören för jernvägstrafiken rdr 0. 8. Vv. Efter att hafva ej allenasti allmänhet tilldelat hvarje chef för ett nytt verk titeln generaldirektör, utan äfven efterhand för förutvarande chefsposter förbytt titelp öfverdirektör till generaldirektör, skall förmodligen detta system fullföljas; och det återstår då att med denna högre värdighet äfven hugna? de få öfverdirektörer som ännu qvarstå, hvarefter turen kommer till öfverintendenten att benämnas generalintendent och kanske äfven öfverståthållaren att tilldelas titeln af generalståthållare eller generalguvernör. Men alla dessa embetsmän, utom den sistnämnde, hafva betydligt lägre löner än generaldirektörerna och deras upphöjelse torde således ieke komma att för staten aflöpa utan uppoffringar. På en tid, då man söker så vidt möjligt är rena vårt vackra språk från utländska ord, är det för öfrigt icke en rätt lycklig id att förbyta den egentliga och uttrycksfulla benmningen öfoer-direktör emot den från ett främmande språk lånade benämningen general-direktör; och då man till denna opåkallade förändring lägger de höga löner, som i sammanhang dermed pläga begäras, samt den med absolut maktfullkomlighet inom embetsverken parade afsättlighet för cheferna, hvartill vederbörande synas sträfva, kan man icke neka att dessa åtgärder och bemödanden antagit karakteren af ett system som förtjenar större uppmärksamhet, än man hittills i allmänhet deråt egnat.