ars sEXX-——-XXXÅXÖXRXRXRXXXXXX—XEXXXXXXXXEEEXEREXERE STOCKHOLM den 29 Nov. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondeni.) Wien den 22 Nov. Om förhållandet mellan Tyskland och Skandinavien efter freden ha här i liberala kretsar röster låtit höra sig, hvilka kanske förtjena någon uppmärksamhet. Man har anmärkt, att om det af gammalt gällt såsom ett axiom för det protestantiska Tyskland att så mycket som möjligt lefva i fred med dess skandinaviska trosförvandter, så har Österrike minsta anledningen att förnya krigstågen till Kongeån, hvilka hvilat i nöra två och ett halft århundrade, alltsedan Gallas och Torstensons dagar till Gablenz stormning af Kongehöjen (!). Man går ännu längre och låter förstå, att Danmarks nerf och kraft svårligen kunde förstärkas genom en af gammalt osäker besittning med en motsträfvig befolkning, hvilken besittning dessutom hade emot sig en evig protest af förbundsdagen i Frankfurt. Nu är deremot Danmark hänvisadt till sig sjelf, befriadt från all främmande inblandning och allt framgent medherrskare öfver Sundet. En lyckligare och fredligare framtid kan derföre ännu spira upp för detom det förstår att ordna åt sig och het med det nya statsförhållandet åvägabringa jemvigt i sitt hushåll. Visserligen måste Danmark numera i utgifterna för arm, flotta och dess utrikes politik framförallt vara betänkt på att beskatta sin egendom; men derefter går det en skön och rik inre utveckling till mötes. Ett ädelt efterdöme, som Danmark kan betrakta, är Holland, hvilket drabbats af ett dylikt öde genom Belgiens frånskiljande och som förstått att till och med under reducerade förhållanden fjettra Europas aktning vid sitt statsväsen, utveckla sin inre frihet och på alla haf, på hvilka dess fartyg segla, räkna sin flagga bland de mest gynnade. Det har förlorat i yttre makt, men vunnit oändligt mycket i inre kraft. På dessa inom den opartiska politiska verlden uttalade åsigter har jag ansett mig böra med några ord fästa uppmärksamheten, emedan de bevisa, att icke heller i Österrike krigets reaktion fördunklat den fria blicken för de framtida förhållandena mellan de tyska och skandinaviska folken. Från den sjukliga åtrån att stödja sig på Ryssland, hvilken grefve Rechberg förnämligast har att tacka för sitt fall, ha de österrikiska liberala ständigt vetat att hålla sig fria. Med oförställd tillfredsställelse har man här upptagit de officiösa ryska tidninarnes sednare yttranden, af hvilka man Ånner, att koalitionen mellan Ryssland, Preussen och Österrike, om hvars återupprättande man fåfängt bemödade sig i Kissingen och Karlsbad, är på god väg att gå om intet. Må den officiella politiken i Berlin befatta sig med att understöda ryska intriger samt än drömma om Österrikes öfvergång till den af historien utdömda heliga alliansen, än om en klöfverbladspolitik mellan Frankrike, Ryssland och Preussen; de förståndiga österrikarne vilja dock icke ha någonting att dermed skaffa, emedan de veta, att kejsarstatens räddning, ifall den ännu med sina söndrade nationaliteter står att rädda, uteslutande är att söka i en klok samdrägt med vestern. Från ett bättre förhållande till Frankrike är man dock här i Wien ännu temligen aflägsen. Hvad tidningarne berätta om Italiens förestående erkännande af Österrike är tomt prat och redan officielt vederlagdt genom ministrarnes förklaringar i riksrådets adressutskott. Det herrskande partiet vill, trots ministerombytet, icke öfvergifva Zurichfördragets ihåliga rättsgrundval och har i tysthet icke en gång uppgilvit hoppet å de fordna italienska besittningarnes framtida återeröfring. Underhandlingar om Venetiens afstående skulle man i det kejserliga slottet tillbakavisa såsom en skymf; en vår ställning är så full af motsägelser, att allt detta oaktadt ej blott den liberali. serande herr von Schmerling, utan äfven grefve Mensdorff-Pouilly sätta inledandet af ett vänskapligt förhållande till Frankrike i spetsen för sitt program. Man skulle gerna vilja lemna åt glömskan den tvetydiga roll, som grefve Rechberg spelade i den polska frågan, der han först deltog i den diplomatiska koalitionen mot vestern och sedermera genom en misstänkt passivitet, som slutade med -påbudet om belägringstillstånd i Galizien, bidrog att tillfoga Frankrike en förödmjukelse, hvilken mer än allt annat föranledde den för Österrike så hotande Septemberkonventionen. Österrike bemödar sig på allt möjligt sätt att blidka Frankrike. Icke för ro skull har kejsaren till verkligt geheimeråd utnämnt furst Metternich, den mest franskt sinnade representant af alla, som Österrike någonsin haft i Paris. Man arbetar ifrigt på en försoning mellan påfven och Italien och låter underrätta franska regeringen om alla dylika steg. Grefve Mensdortf är äfven på sin vakt mot Preussen. Med ett ord, den österrikiska kompassens nål har sedan Oktober månad icke längre pekat mot norr, ntan mat Paris: men försoningens bro är