lade ut bland de mina. Under det jag ir. rade omkring på klipphöjderna hittade jag en plånbok, som hade tillhört en af mins betjenter, som var bördig från Brescia och mycket hade rest omkring i verlden. Hans papper lågo deruti; jag stoppade dem på mig för alla händelser, och flydde bort genom den täta klippskogen. Jag mötte ingen som kunde halva förrådt mig. Då jag vanmäktig af törst lutade mig ned för att dricka ur en liten skogssjö, säg jag att äfven mitt yttre icke hade kunnat förråda mig. Mitt hår hade på en enda natt blifvit alldeles grätt; mina anletsdrag voro flera år äldre. — Anländ till Brescia kunde jag utan svårighet gifva mig ut för min tjenare, emedan denne redan som gosse hade lemnat staden och der icke mera egde några anförvandter. I fem år lefde jag som en ljusskygg förbrytare och undvek menniskorna. En vanmakt hade lägrat sig öfver min siäl, som om genom det slag, hvilket hade fällt mig till marken, viljans organ hade blifvit krossad i mig. Att den dock icke var det, utan endast förlamad, märkte jag vid underrättelsen om ert uppträdande mot tribunalet. Med en feberaktig spänning, som föryngrade mig och återgat mig medvetandet af min lifskraft, följde jag underrättelserna i Venedig. Då jag hörde huru ert högsinnade företag hade strandat, sjönk jag endast för ett ögonblick tillbaka i den gamla dofva resignationen. I nästa ögonblick kände jag likasom en eldström rinna genom alla mina sinnen. Mitt beslut var fattadt, att till mitt dyra fosterlands väl utföra det verk, som ni på rättens och lagens väg icke hade kunnat genomdrifva, med våld och med den osynliga domarens och hämnarens arm. Jag har sedan dess oupphörligt pröfvat