Aftonbladet – 26 november 1864, sida 3

a or k i jI skingra sig. Efterett par timmars väntan på gynusam ström sköto vi ut vår bål. Toch med )Yr NN u se m-— a Pn em PE d j i stat ankar vid Lågön, och då vi förmodade MI dh sloch mer minskades. Slutligen, då vi komdets läge. Såsom manr tydligen för några Jsom rasade medan vi voro ombord på farItyget, hade likväl inom 48 timmar skingrat isen ända till Walden-ön och Sjuöarne. I Stora lösa Jeller rättare vär is-auktoritet Petersen, anIsåg det för rådligast att denna dug icke lati genom måndistanser erhålla en absolut Inc4u KIKare MarkKA, all tvenne SKONaTC KA alt det ena af dessa fartyg var Aeolus, beslöto vi att genast ro dit, så snart drifisen, som för det närvarande låg tätt packad i viken, begynt att med den ändrade strömmen något detsamma syntes en björn simmande emellan isstyckena. Alla man togo hurtigt i årorna, och en liflig kapprodd bhegyuntes, vid hvilken det dock snart märktes, att nalle var underlägsen. Sjelf tycktes han äfven göra samma iakttagelse, ty han sökte nå stranden och vände otta om sitt hufvud med ett hväsande läte för att se, huru det försprång han ursprungligen haft allt mer mit på 20 till 30 stegs afstånd, jagade Pe-; tersen en kula genom hans hufvud. Elter slutad jagt rodde vi tillbaka till vårt rastställe för att medtaga åtskilliga der gen Jemnade effekter, och sedan först södernt till den punkt, der vi sist träffade Chydenius, så vesterut till fartygen. Vilyckades älven utan alltför stora svårigheter leta oss fram genom den ändlösa labyrint af lösa isstycken, som öfver allt betäckte hafvet vester om Birdoch Bränvinsbay, och den 23 Juli om aftonen befunno vi oss åter lyckligt och väl ombord på vår gamle Åsolus. I Sedan våra följeslagare återvändt till fartyget, afreste äfven Torell, Petersen och jag jemte 4 man den 27 Juh strax på eftermiddagen i den mindre engelska bäten till de nordligaste delarne af Spetsbergen. Vi rodde ut ur Bränvinsbay och styrde setid under sista nattens stilltje hopat sig så tätt utanför Bird bay och Beverly bay, attj tränga igenom de smala öppningar, som ännu voro qvar mellan fasta landet och drifisen. Vårt första rastställe togs på Nordligaste udde. Itrån denna plats begåfvo vi oss den 28 Juli kl. 1 e. m. vidare. Då vi passerade uddens nordligaste sluttning, stego vi för några ögonblick i land för att taga en öfversigt af isens och det kringliggande landagar sedan kunde se från svetsen af snötoppen, låg då ännu tätt packad drifis norr om hela Nordostlandet. Den sydliga storm, t drefvo likväl ännu omkring ! mellan Sjuöarne och fasta landet, så att vi, resa längre än till en af de sydost om Nordcap: belägna öar. Ett efterlängtadt tillfälle längdbestömning erbjöd sig här. Luftlagret närmast jordytan var denna dag starkt uppvärmdt och gaf åt alla närmast horizonten belägna aflägsna föremål en dallrande rörelse. Då jag från öns östra sluttning betraktade Cap Platen, tyckte jag mig på denna udde se några i hvita skjortärmar och sydvester klädda sjömän, som voro sysselsatta med att nppbygga en stenvärd. Likheten var så slående och figurerna rörde sig så naturligt, att jag redan var fullkomligt öfvertygad derom, att nåfö at de i våra tidningar ryktesvis omtaade engelska expeditionerna från öns östra sida framträngt till denna udde, och att dess manskap nu var sysselsatt med uppresandet ar en vård till minne af sin färd. Jag tillkallade harpuneraren Hellstad, som äfvenledes såg detsamma och trodde sig igenkänna någon skeppare från Tromsö eller Hammerfest. Plötsligen skingrades dock illusionen af anmärkniogen, at alståndet mellan dessa punkter var alltför stort, för att figurerna, som rörde sig på Cap Platen, skulle kunna vara menniskor af vanlig storlek, och alltsammans vpplöste sig i en af de i dessa nordliga trakter så ofta förekommande synvillor. — Det luftlager, som omgal de mycket söndersplittrade klipporna på yttersta udden af Cap Plaien hade under den lugna, vackra, klara dagen blifvit uppvärmdt och kommit i en dallrande rörelse. Den häraf uppkomna olika ljusbrytningen gaf älven klipporna rörelse, och resten af illusionen bildades genom dessa söndersplittrade klippors egendomliga gestalt. Den allra yuersta klippan bildade stenvården, en mot den utskjutande berghäll sydvesten, några snöfält de hvita skjortärmarne, 0. 8. V. Följande dagen den 29 Juli reste vi vidare under det herrligaste väder till Sjuöarne. Innan vi begälvo oss åstad, bestego Torell och jag toppen af den 900 å 1000 fot höga klippan, af hvilken den större af Castrens öar består. Från denna höjd hade vi en god utsigt öfver hela hafvet emellan Sjuöarne och fasta landet. I stället för att, såsom vi väntat, skingra sig, hade isen ånyo samlat sig emellan oss och Sjuöarne, så att vi för det närvarande hade töga utsigt att kunna framtränga dit. Vi vågade dock försöket att leta oss fram emellan den täta, i häftig rörelse stadda pack-isen, och det med den framgång, att vi, utan alt behöfva släpa bäten ölver några iestycken, efter några timmars rodd lyckligt och väl ankommo till vär bestämmelseort — men det var Lykke og ej Furstend? sade Petersen. Det första, som mötte oss då vi nalkades Sjuöarne, var en gor i rn, hvilken tycktes vara sysselsatt med skäljagt på fastisen, som ännu låg qvar emellan dessa öar. Vi lade genast till vid randen af isfältet, bakom ett högt stycke skruf-is, och lägo der en tid alldeles stilla och tysta. Snart märkte björnen oss och började smyga sig fram, dels nosande i vädret för att medelst lukten få reda på hvad slags varelser vi voro, dels resande sig högt på bakbenen lör att kunna med tillhjelp af ögonen komma till ett mera säkert resultat än lukten tycktes gilva. Gången och rörelserna voro smidiga som en katts. Efter otaliga bugter och krokar, tydligen gjorda för att ingifva oss någon fruktan, var björnen ändtligen inom skotthåll. Petersen eköt först, dan vår kosa norrut. Isen bade emellervi ofta endast med svärighet kunde framcap, Nordostlandets nordvestligaste och nordSA —— rfO OD 2 PP DD HD rm — mr — Hellstad sedan, begge dock bom. Björnen onda manant amma sllvundada atm undan 8