Aftonbladet – 26 november 1864, sida 2

CCKIUNR a MIUSIRTIg VS UM Ca os OF im konstens verkliga väsen företrädesvis vänder sig till det kuriösa och kittlande ich gör konstsmaken till ett nyckfullt vexande mode, som har lika litet att skaffa ned förnuft och skönhet, som klädedrägtsnoderna. Den ytliga beundran, som egnas it det underliga i virtuosmässiga konstproluktioner, i stället för åt det underbara i constens evigt sköna verk (som allsicke äro inderliga, emedan det verkiigt stora oft ist ir enkelt) befrämjar å ena sidan stilförvistring, å den andra den materialism som igger uti förgudande af tekniken. Man inner det allvarliga och det mest lättfärdiga slandadt om hvartannat; storartade och majestätiska introduktioner, som upplösa sig dunsrytier eller galna bacchanuher; rikiga sorgmarscher säsom inledningar till favoritpolkor; ?Viken tidens flyktiga minnen? förvandlad till vals o. s. v.; för att icke ala om de skrikande motsatser, som hopas illsammans uti en del af den s. k. framidsmusiken. Å andra sidan ser man den bravourmusik florera, i hvilken det tekniska indanseriet, voltigerandet och gåendet på hufvudet utgöra bufvudsak, der -— specielt i fråga om dramatisk musik — jägtandet efter ytliga och krassa etiekter clier en sjuklig subjektivism skola ersätta musikaliska tankar, fulla af märg och hfskraft, slående karakteristik och plastisk åskädlighet. Under sådana förhållanden är det af högsta vigt, alt musici, som ega riktiga begrepp om konstens väs n och fordringar och som tillika ha nödig bildning och skriftlaretalent, uppträda för att äfven säsomt skriftställare söka inverka på och förädla smaken, och för att derigenom göra sinuena mottagliga för det renare och bättre. varje dylik företeelse helsa vi med synnerligt nöje och vi anse för vår oeftergifliga pligt att ofördröjligen ta uppmärksamheten på den vigtiga tillökning vår musiklitteratur erhållit genom hr Mankells nu utkomna omfängsrika, med omsorg och kärlek för ämnet utarbetade verk. Vi måste naturligtvis inskränka oss till att anmäla det ur allmän litterär och estetisk synpunkt, ötfverlemnande åt fackmännen att göra de anmärkningar, som ur rent musikalisk synpunkt kunna anses befogade. En verklig kritik i mus ka ämnen kan endast åstadkommas af den, som har en grundlig musikalisk bildning och den dermed beklagligtvis allUför sällan förenade förmågan att skriftligen ge form åt sina tankar. Blotta teorierna komma dervid till korta. Det är med det musikaliskt sköna såsom med vinet; den bästa och lärdaste kemiska analys kan icke säga oss, huru vinet smakar; man måste ha druckit det. s Verket har på en gång fullständigt utkommit uti tre delar om tillsammans 1075 sidor 8:0. Författaren har (enligt hvad han i företalet angilver, på inrädan af framlidne konuög Oscar) fördelat det hela i korta artiklar öfver hvarje särskildt ämne, hvilket lättar öfver skådligheten ochär egnadtatt göra arbetet ännu mera populärt. Öfver nästan hvar och en af dessa artiklar har författaren, enligt sin sed, anbringat något motto af utmärkta författare, hvilket icke blott vittnar om mycken beläsenhet, utan ofta är verklig en karakteristiskpikant, och upplysande i den sak, hvarom fråga är. Vi skola i en följande artikel närmare redogöra för verkets innehåll och bifoga några rent litterära anmärkningar. Sverges kyrkolag af år 1686; jemte ännu gällande stadganden, genom hvitka den blifvit ändrad och tillökt, utgifven ut A. J. Ryden. Femte öfversedda upplagan. Jönköping 1864. Vi anmäla här en ny upplaga af hr Rydens förtjenstfulla verk, som är en sannskyldig nödvändighetsartikel, så länge vår snart 200-åriga kyrkolag ännu gäller med sina otaliga moditikationer. Här äro de ecklesiastika föreskrifter tillika meddelajle, som tillkommit efter föregående upplagas utgifning till och med April månad innevarande år. De sednare bestänrmelserna om barndopet ha sålunda ej kunnat införas, Bland de rika materialerna torde ett och annat stadgande, som ej mer har någon sillämplighet, kunna utan skada utgå, t. ex. föreskriften sid. 38 om hammaroch grufvetingspredikningar, hvilka icke mer ifråga komma. Detsamma gäller i någon mån om de der äfven omnämnda härads-, lagmansoch bergspredikningar, hvilket väl rätteligen bör beta häradstingspredikningar. Feluktigheten i förra upplagan angående tiden för statsrevisionen finua vi här rättad. Vid kap. 3 10, der det heter, att judar, turkar, morianer och hedningar, som här i riket inkomma, skola undervisas om vär rätta lära och befordras (äfven mot deras vilja?) till dop och kristendom; försumma de detta, som böra sig härom vårda låta, då skola de derför tilltalas?, saknäs anmärkning, att detta stadgande ej längre gäller angående judar. Tar man en fullständig öfversigt af alla nu gällande spridda kyrkliga författningar, så kan man icke undgå att beklaga, det ännu ingenting bebådar ett upphörande af det kaos som här företer sig. Uuder tidervas lopp illa sargad och tilltygad, erbjuder kyrkolagen nu bilden af ett skröpligt beläse, fullsatt med plästerlappar. Redan för halftannat århundrade sedan, vid frihetstidens vörjan, så snart Sverge lossat enväldets vojor, yrkades af folkets lagliga ombud vid riksdagarne en omarbetad kyrkolag (enligt sednaste delen af Fryxells berättelser). Redan då var behofvet deraf till sådan grad känbart. Historiken derom företer en värdig pendant till vår odödliga bibelöfversättvingskomit. Man ansåg redan då, ätt kyrkolagen inrymde för stor makt åt presten och för hten åt församlingen, hvarför man i konungaförsäkringarne af 1719 och 1720 inryckte ord om kyrkolagens blitvande förbättring. Vid 1723 års riksdag ville ständerna genom ombud granska domkapitlens protokoller, och en nämnd beslöts — bestående af adel, prester och borgare — som skulle omarbeta kyrkolagen. Presternas tredska gick härvid så längt, att åtskilliga domkapitel, oaktudt erhållen tills-gelse, ej valde medlemmar i nämnden, förr än regeringen hotade att sjelf tillsätta ledamötan 2 do falandae otsil Tludar flara år ar.