STOCKHOLM den 26 ov. Det är ganska märkligt att se, huru den risinnade tidningspressen i alla länder (till och med en del af Tysklands liberala press) klandrar fredsslutet 1 Wien derför att det kränkt Danmarks nationella rätt, och huru den på samma gång uttalar den i Europa alltmera stadgade opinionen om nyttan och nödvänligheten af en skandinavisk union. Så yttrar t. ex. en schweizisk tidning, den i Zirieh itkommande Der weisse Adler?, i detta imne bland annat följande: Den lösning, som slesvig-holsteinska fråan nyligen erhållit genom fredsslutet i ien, är framför allt att beklaga såsom otillfredsställande, ja olycklig, derföre att den blott skapat ett nytt provisorium, men icke är någon detinitiv lösning. Detta har också förre danske ministern Hall ganska riktigt uttalat. Och för att uppnå detta provisorium har Europa åter offrat en del af sina kratter, utan att ha kommit ett grand närmare det enda mål, som hvarje enskild europeisk stats regering nödvändigtvis måste för sig uppställa, nemligen Europas betryggande mot Rysslands jättelikt tillväxande makt. Om Tysklands politici varit i stånd att energiskt antaga den af Frankrike föreslagna lösningen efter nationalitetsprincipen, att sätta i gång en storartad agitation i denna riktning och förmedelst den med imponerande bestämdhet uttalade tyska folkviljan tvinga de båda tyska stormakterna till ett principielt rättvist fredsslut, så , hade Tyskland genom denna handling åf klok sjelfbeherskning, hvilken i folkens lif är lika nödvändig som i den enskilda individens, gifvit ett bevis på riktig uppfattning af så väl sitt eget som det stora europeiska intresset och derjemte ett exempel på sann internatiovel rättskänsla. En våldsam eröfring förvandlas icke på länge till verklig rätt derför att den bringes i rättslig form, beseglas och undertecknas. Österrike innehar Venetien i fullkomligt rättmätig form, och likväl skall det förlora denna besittning, emedan den strider rakt emot rättvisans och nationalitetens PP Lika litet kommer Tyskland att å behålla det danska Nordslesvig. Genom denna med våld erhållna besittning fortfar den tysk-danska förvecklingen hädanefter såsom hittills. Danskarne, hvilkas nationalkänsla icke blifvit kränkt, om de fått behålla Nordslesvig, skulle vetat foga sig i hvad som ej kunde ändras, och deras politik skulle, i medvetandet af att Danmark icke gerna kan bestå såsom isolerad sjelfständig stat efter förlusten af hertigdömena, hafva tagit den i Europas intresse önskvärdaste riktningen mot den skandinaviska unionen. Nu blir denna tendens paralyserad genom den inre förbittringen mot Tyskland, genom förhoppningen att en gång vid lägligt tillfälle kunna återtaga det förlorade. Ty derom lärer väl svårligen någon menniska i Tyskland kunna tvifla, ait danskarne vid ett inträffande eu: ropeiskt krig skola stå bland Tysklands fiender.? Efter att hafva omnämnt de uttryck af förbittring, som fredsfördraget framkallat inom den svenska pressen, hvaribland särskildt anföres, huru sjelfva N. D. Allehanda ttrat, att vedergällningens stund skall omma, när det länge förtjenta straffet drabbar Europas förtryckare, tyskar och ryssar, yttrar det schweiziska bladet till slut: PFredsslutet i Wien är alltså möjligen ett hinder för utveckling och realisering af iden om en skandinavisk union, eller om icke detta, åtminstone ett hinder för den skandinaviska nordens naturenliga vänskapliga ställning till Tyskland. Men den skandinaviska unionens förverkligande är en af Europas politiska uppgifter, hrars fulla betydelse kejsar Napoleon erkänt. Franska kabinettets hållning under dansk-tyska kriget visar detta ögonskenligen. Den skandinaviska unionen en gång förverkligad skulle utgöra en af de starkaste bastioner till Europas skydd mot det alltmer kringgripande ezarväldet; Danmark droges derigenom undan Rysslands outtröttliga, under de mest olikartade former fortsatta intriger; Finland och öfriga områden, som Ryssland frånryck! Sverge, skulle återfå sin normala sjelfständiga utveckling, sedan de blitvit befriade från de ryska fjettrarne. Derföre fruktar också Ryssland näst Polens återställande ingenting så mycket som förverkligandet af den skandinaviska unionen. Furst Gortschakotf, denne sluge, i den mongoliska politikens traditioner och hem: ligheter djupt invigde politikus, som redan några år efter det Ryssland genom Krimkriget förlorat den nimbus af allmakt och oemotståndlighet, hvaruti det dittills varit insvept, så att Europa tycktes kunna drags andan mera fritt, åter var i stånd att med det hänfullaste öfvermod bemöta Frankrike och England, — furst Gortschakoff har förklarat, att Ryssland skall uppbjuda allt för att hindra unionen komma till ständ. Europa bör alltså uppbjuda allt för dess förverkligande. I Norge har man isynnerhet insett detta och börjat en agitation i denna riktning. Vi hafva icke på länge hört något om fort! gången af denna rörelse, men äro öfverty