Christina Nilsson. Det är icke första gången namnet Nilsson vandrar ut från våra svenska bygder för utt vinna en europeisk berömmelse. Det har redan förut inom vetenskapens stora republik en god klang. Det genljudar nu inom konstens riko med ett måhånda ännu mera fulltonande eko, och verlden har på samma gång fått en ny svensk Christina att beundra och att applådera. Den förra var Sverges drottning, denna sednare är dagens. Allt detta har inträffat nästan med plötsligheten af en apparition?. Vi hade visserligen redan för några år sedan hört namnet Christina Nilsson en och annan gång nämnas, vi hade till och med med vära egna ögon sett ett slags naturkonstnärinnpa, företeende sig med detta ?bondska? uamn och iör öfrigt i hela sitt uppträdande temligen naiv, sväfva i förbifarten till högre öden? lörbi oss. Men endast få hade egentligen iagt märke dertill och skrifvit sig fenomenet till minnes. Vi hafva ett ötvertflöd af dylika mer och mindre ?lotvande begynneler? och vi äro så vana vid att se de stora ftena gå upp i rök likt ögonblickets flykiiga fyrverkeri. Annu då 1 den sista tiden en och annan ?väl underättad? stämma rrån Paris gaf oss att förstå, att vi i nämns da verldsstad hade en landsmaninna, som ganska säkert? en väcker dag skulle öfveraska sin samtid, voro vi alla. mer och mindre misstrogna och vi vinkade dessa långväga spådomar ifrån oss med ett hypokondriskt: morgondagen är en skälm ! Och så har likväl den stora händelsen, — man vore nästan färdig att kalla det ett underverk, — helt oförmodadt inträffat. Christina Nilsson, den unga svenskan, har debuterat på ?Theåtre Lyrique? i Paris, — det var den 27 i förra månaden, — och hon har gjort fanatismo. Hon har visserligen i de första scenerna varit litet rädd ich osäker (icke i anslaget af sitt redan berömda a, men i sin hållning inför den ippfyllda selongen), men man har uppmunMS ORTEN TSK ENE AT ARTS RNE at RAR