NejS, sade han, det kunde möjligen vara en snara. Det är inte första gången, som polisen i hyresvåningarne anlagt et dylikt smyghål för att sedan vid visitationerna veta, hvarest man bör söka. Detta är alltför lockande för att man skulle våga tro derpå. Han fällde åter ned stenskifvan och sökte efter ett säkrare gömsle för sma hemligheter. Fönstret åt gränden var tförsedt med ett galler, hvars stänger släppte en arm emellan sig. Han öppnade det, sträckte ut armen, trefvade på utanväggen och fann tätt under simsen ett litet hål i muren, som förut tycktes ha varit bebodt af flädermöss. Nedifrån kunde det icke märkas och ofvantill sprang simsen fram öfver det. Utan ringaste buller utvidgade han öppningen med sin dolk, i det han bröt lös murbruk och stenar, och hade innan kort kommit så längt, att han beqvämligen kunde dit instoppa sin breda gördel. Då han slutat, stod kallsvetten i stora droppar på hans panna. Han kände ännu en gäng efter om någon rem eller något spänne skulle sticka fram, och stängde derefter till fönstret. En stund derefter låg hn klädd på sängen och sof. Myggorna surrade öfver hans panna, natttåglarne derutanför omfladdrade nyfiket hålei, hvaruti hans skatt låg förborgad. Den sofvandes läppar voro alltför fast tillslutna för att ens i drömmen förråda ett ord af hans hemlighet. Samma natt satt i Verona en man vid sin ensliga lampa och uppvecklade, sedan hen sorgtälligt stängt fönsterluckor och dörr, ett bref, hvilket denna dag i skymningen, just som han gick förbi amfiteatern, hemligt stacks i hans hand af en tiggande kapucinermunk. Brefvet bar ingen utanskrilt, men på fråga, hvoraf brefbäraren visste, att