förblef orörlig, och de väntade bifallstecknen lät vänta på sig, blet hon föriretad och beslöt att slå ett afgörande slag. Hon satte på hufvudet en stor röd turban, ur hvilken en med en blixtrande agraff fästad hägerfjäder sköt upp i vädret. Det röda klädde icke illa hennes gula ansigtslärg och-hon gjorde en igenkännande bugning mot sin präktiga bild. Men då det midt emot ännu var lika tyst, tröt henne tålamodet, och hon steg, med turbanen ännu på hufvudet, hastigt fram till fönstret, hvars gardin hon nu helt och hållet fråndrog. eGod afton, monsoå, sade hon vänligt. Ni har blifvit min granne, kan jag märka. Jag vill väl hoppas att ni inte blåser flöjt, liksom er föregångare; som inte lät mig sofva på halfva natten. 4Sköna granne, sade främlingen, jog skall inte falla er besvärlig med något slags musik. Jag är en stackars sjukling, som helst ser att han sjelf inte blir störd isin sömn. 4Sä-å! svarade flickan med långt utdragen ton. Sjuk sade ni? Men är ni rik också? Nej, det är jag inte. Hvarför frågar ni det? Jo, emedan det måste vara förfärligt att på en gång vara sjuk och fattig. Hvem är ni då egentligen? Andrea Deltin är mitt namn. Jag har varit domstolsskrifvare i Brescia och söker här en stillsammare tjenst hos en notarie. Svaret tycktes fullkomligt nedstämma hennes förhoppningar på heunes granne. Hon lekte eftertänksamt med en guldkedja som hon bar omkring halsen. Och hvem är ni, sköna granne?4 fråsade Ancrea med en hjertlig ton, som fullkomligt motsade det jernhårda uttrycket i hans ansigte. Det blir mig en stor tvöst