dag tyckes förlora alltmera terräng. Alltifrån sin början högst opopulär, har den nyligen åter lidit ett svårt afbräck, derigenom att Ryssland, såsom det påstås, blott med det vilkor afstått sina förmenta rättigheter till storhertigen, att om den yngre oldenburgska linien skulle dö ut, skall den äldre ryska åter inträda i sin rätt till Slesvig och en del af Holstein. Häraf följer, att storhertigen ej längre uppträder såsom cessionär, utan såsom representant för de ryska anspråken. Hvilken mission för en tysk furste! Saken tarfvar ännu upplysning, och jag skall vid tillfälle återkomma dertill. Men så mycket är säkert, att endast ett mycket osannolikt sammanträffande af underbara omständigheter skulle kunna, om man så får ultrycka sig, hjelpa storhertigens anspråk på benen. Ett rykte är i omlopp, att Ryssland iafsägelseurkunden endast afstått Holstein (med ofvannämnda förbehåll), men icke Slesvig. Att det äfven påstår sig ha anspråk på Slesvig, visar sig af Warschauprotokollet den 5 Juni 1851 och kejsar Alexanders bref från Kissingen till storhertigen af Oldenburg den 19 sistl. Juni. Hvem vet, om icke Ryssland ämnar afstå sina förmenta rättigheter i Slesvig till Preussen, så att Slesvig skulle tillfalla Preussen och Holstein erhålla en särskild hertig. Man får nog höra mera härom. AR