ket i hans låga rum drogo i gråa moln de skarpa ångorna af det brända rökverket, och röken från ljuset sällade sig äfven till molnen. deruppe. Andrea öppnade fönstret utåt kanalen, för att rensa luften. Då såg han midt öfver ett ljus uti ett med en hvit sardin endast halft beslöjadt fönster, och kunde genom öppningen tydligt se en flicka, som satt vid ett bord framför ett fat, och skyndsamt förtärde återstoden af en stor pastej, i det hon förde bitarne till munnen med fingrarue och dertill litet emellanåt drack ur en kristallflaska. Ansigtet hade ett lättsinnigt, ehuru icke precis utmanande uttryck, och var icke mera i den första ungdomen, I den vårdslösa drägten och det halft upplösta håret låg någonting studeradt, som dock icke var obehagligt. Hon måste redan längesedan hafva märkt att rummet midt emot hade fått en ny hyresgäst, men ehuru hon nu såg honom stå vid fönstret, fortfor hon dock lugnt att smörja sig, och endast när hon drack, svängde hon först flaskan framför sig, likasom om hon ville helsa en bordskamrat. Derpå ställde hon undan det toma fatet, ryckte bordet med lampan så emot väggen, att allt ljuset föll på en bred spegel i bakgrunden, och började nu framför spegeln profva åtskilliga maskeradsaker, som lågo om hvarandra i en länstol, så att främlingen, åt hvilken hon vände ryggen, desto tydligare skulle kunna se hennes bild. Hoo tycktes icke vara litet förtjust öfver sina förklädningar. Atminstone nickade hon på det vänligaste åt sin bild, skrattade åt den så, att tänder och läppar glänste, rynkade pannn för att antaga en tragisk eller smäktande min, och såg dervid hemligt åt sidan bort åt grannen, som hon äfven kunde se spegeln. Mema då den mörka gestalten