Utrikes korrespondens, (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 21 Nov. Det mellan Preussen och Österrike började spelpartiet har vunnit förökadt intresse efter debatterna i det italienska parlamentet rörande Septemberkonventionen. Grefve Rechberg föll, bland annat derföre att han af fruktan för den isolering, som hota e honom från vester, gjorde ett försök att återupprätta den nordiska alliansen, mer misslyckades. Den preussiska alliansen, at hvilken Österrike endast skördat förödmjukelser, är ytterst impopulär i Wien. Det klerikala partiet hyser det gamla habsburgska grollet mot den protestantiska uppkomlingen, och de liberala i Wien frukta den preussiska junkerregimens smittsamhet. När grefve Meusdorff-Pouilly i slutet af Okt. ingick i ministeren, sade de österrikiska diplomaterna öppet till hvem som helst som ville höra på: Vi ha blifvit duperade af herr von Bismarck; detta måste upphöra! — Den nya österrikiska utrikesministerns första framgång var den af Preussen utverkade eftergiften i handelsfrågan, hvilken, i fall den komme att formuleras i ett fördrag. skulle trots alla klausuler och förbehåll åter i 12 år fjettra och förlama tullföreningens politiska autonomi till förmån för det förruttnade protektionistiska systemet. Den allmänna meningen i Preussen har med stor bestämdhet förklarat sig emot förnyandet af löftet om underhandlingar rörande ep framtida tull-enhet med Österrike. Äfven konungen och fackministrarne voro deremot. Men hr von Bismarck har genomdrifvit sin vilja, och underhandlingarna med Österrike om ett nytt handelsfördrtag, hvilket skulle innehålla nyssnämnde löfte, skola snart åter begynna, hvari Sachsen och Bayern skola deltaga. För att för allmänhetens blickar öfverskyla detta diptomatiska nederlag, försäkra de officiösa bladen, att Österrike å sin sida samtyckt till yrkandet, att de sachsisk-hannoveranska exekutionstrupperna skola aftåga ur hertigdömena. Det är klart, att Österrike till följd af diskussionen i det italienska parlamentet och isynnerhet Lamarmoras upplysningar om Venetiens närmaste framtid vill undvika en öppen brytning med Preussen. Man anser i Wien detta vara så mycket nödvändigare, som den ryska aristokratiens och Petersburgshofvets sinnesstämning ännu slltjemt är ganska kylig mot Österrike. Derföre har också Österrike för syns skull instämt i det preussiska temat, att ekekutionen är ändamå efter fredsslutet med Danmark. Grefve Rechberg hade nemligen i medlet af Oktober månad låtit förfråga sig i Berlin, om icke ungefär 2000 sachsare och hannoveranare skulle kunna få stanna qvar i Holstein och Lauenburg. (I Slesvig har, ,såsom man vet, alltid endast funnits preussare och österrikare). Preussen dröjde med svaret, t.1l dess freden var ratificerad den 16 dennes. Samma dagafgick en preussisk depesch till Wien, hvilken på de kända skälen afböjde Österrikes transaktionstörslag. I förtroende fästes derefter Österrikes uppmärksamhet på, att den:okratien spekulerade på den preussisk-österrikiska alliansens upplösning och att den allmänna europeiska ställningen gjorde det önskvärdt, att de båda makterna handlade gemensamt. Grefve Mendsdorff-Pouilly lät genom telegrafen underrätta hr von Bis marck, att han i principen var fullt ense med Preussen. Exekutionen hade upphört, och detta borde tillkännagifvas för förbundet, på det att det mätte anbefalla truppernas återtåg. Men det vore önskvärdt att förut komma öfverens med Sachsen oeh Hannover. En hvar kan begripa, att Österrike härigenom efter sin vana håller en bakport öppen åt sig och räknar på den senfärdiga proceduren hos förbundet, der det ämnar under hand understöda de medelstora staterna. Saken är i alla händelser ännu icke afgjord. Här i Berlin har hr von Abhlefeldt vunnit inträde såsom hertig Fredriks officiöse förtrogne. Hr von Bismarck var häremot, men konungen var bestämd i detta fall. Man kan i allmänhet ej undgå att inse, att hertigens af Augustenborg utsigter nyligen åter stigit. Konungen -vill. ännu alltjemt icke höra talas om någon annexion, och dennas anhängare äro ej längre så storordiga. Deruti är dock konungen ense med ministerpresidenten, att den preussiska ockupationen af hertigdömena icke bör upphöra förr, än de preussiska anspråken blifvit tilltredsställda. Dessa innebära, såsom man vet, en militärkonvention, en öfverenskommelse om marinen, öfverhöghet öfver kanalen meHan Nordsjön och Östersjön, hvilken kanal skall anläggas under Preussens ledning, diplomatisk representation utomlands samt slutligen en post och telegrafkonvention. Hertigen af Augustenborg har nästan helt och hållet gått in på dessa af Preussen begärda eftergifter. Blott i afseende å den diplomatiska representationen gör han svårigheter. Det är begripligt, att en ny furste vill uppträda sjelfständigt i Paris och London och att det faller sig svärast ). för honom a:t på Preussen öfverlåta rättigheten att utnämna sändebud och konsuler. Men hr von Bismarck lägger å sin sida så mycket större vigt på denna punkt, som ett prejudikat för andra nordtyska stater derigenom skulle erhållas. Underhandlingarne med hr von Ahlefeldt befinna sig för öfrigt ännu i sitt första stadium. Man skulle i Kiel vilja ha dem raskare bedrifna, men de härvarande officiella kretsarne tyckas ej ha någon brådska med dem. Det tyckes också komma hertigen af Auustenborg väl till pass, attstorhertigens af Ydanhava rocka blandidatuv med hvaria