ANDREA DELFIN. NOVELL AF PAUL HEYSE. DÄr det inte en hexa, en ful, illa uppfostrad varelse?? sade fru Giovanna, i det hon steg upp och likaledes gjorde sig i ordning att gå. Och likväl tycker hvar apa om sin unge. Och för öfrigt så liten och oduglig hon är, är hon dock qvick och liflig af sig, och på henne kan man tillämpa ordspråket, som säger: När den stora inte än sig bockat, Har den lilla redan ärten plockat. Tänk, om jag inte hade den flickan, herr Andrea! Men ni vill sofva, och jag står ännu här och puttrar likt soppan öfver elden! Sof godt, och välkommen till Venedig!? Fan besvarade torrt hennes helsning och tycktes icke märka att hov tydligen väntade art få höra några berömmande ord om sin dotter. Då han ändtligen var allena, satt han ännu en lång stund vid bordet, och hans ansigte antog ett alltmera dystert och smärtsamt uttryck. Ljuset bränn med lång veke, flugorna, som hade undgått Mariettas hexkonster, belägrade i svarta klungor de öfvermogna fikonen; derutanför i gränden flögo flädermössen mot fönstret och stötte mot gallret — men den ensamme främlingen tycktes vara död för allt omkring honom, och endast ögonen lefde i honom. Först då klockan slog elfva i tornuret på en närbelägen kyrka, rätade hon mekaniskt upp sig och såg sig omkring. Uppe vid ta