Aftonbladet – 24 november 1864, sida 3

i verlden. Ett gladt hjerta gör röda kinder, var hans valspråk. Och derför sade han en dag till mig, Giovanna, sa han, jag kan inte uthärda här, luften snör ihop strupen på mig; det vur inte längre sedan än i gär som åter en blef strypt och vid fötterna upphängd i galgen, derför att han fört fritt språk mot inqvisitionen och tiomannarådet. Man vet hvar man är född, men inte hvar man dör, och mången tänker sitta till häst och sitter på jorden. Derför Giovanna, sa han, ämner jag resa till Frankrike, konst bringar gunst, och får man skillivgen får man snart riksdalern. Jag förstår min sak, och då jag lagt ibop litet derute, så kommer du efter med flickungen. — Hon var då åtta år, herr Andrea. Hon skrattade då fadern slutligen kysste henne, och då skrattade han också. Men jag gret, och då måste han också gråta, fastän han for helt glad bort i gondolen, och jag hörde huru han hvisslade ännu då han var boriom hörnet. Så gick ett år. Och hvad hände? Det höga rådet lät iräga efter honom; ingen från Murano lår gå med sitt yrke till utlandet, på det att ivgen dei måtte lura af honom konsten; jag skulle skrifva till honom och befalla honom vic dödsstraff att komma tillbaka. Åt brefvei skrattade han; men herrarne i rådet de skrattade inte. En morgon, då vi ännu lågo i våra sängar, blef jag afhemtad och flickan också, och släpade 1 fängelset under blytaken, och mäste åter skrifva till honom hvar jag var, jag och vårt barn, och ait jag skulle komma att stanna der tilldess han sjelf kom och hemtade mig :i Venedg. Kort derpå fick jag svar, men skrattlusten hade nu förgått honom, och han helsade att han skulle komma efter brefvet till fots. Nå ja, jag hoppades dag.