ANDREA DELFIN. NOVELL PAUL Hevse. Öfvers. från tyskan af C. J. Backman. Vid den gata i Venedig, som bär det vänliga namnet della CortesiaX, stod i medlet förra århundradet ett enkelt, envånings borgerligt hus, öfver hvars låga, af tvenne vridna träpelare och en besynnerligt uthug fon sims infattade portal tronade en maonnabild i sin nisch och tindrade en liten tarflig ständigt brinnande lampa fram bakom ett rödt glas. . Om man steg in i förstugan på nedra botten, så stod man vid foten af en bred brant trappa, som utan någon krökning förde upp till de öfre rummen. Åfven här brann natt och dag en lampa, som på blanka kedjor hängde ned från taket, enär icke mera dagsljus trängde hit in än som insläpptes då porten någon gång öppnades. Men trots denna eviga skymning var dock denna trappa en synnerligt kär vistelseort för fru Giovanna Danieli, husets egarinna, som efter sin mans död jemte sin enda dotter Marietta bebodde det ärfda huset och uthyrde några öfverflödiga rum åt tysta och stilla personer. Hon påstod, att de mniga tårar hon gråtit öfver sin kära man hade skadat hennes ögon för mycket för att de skulle kunna fördraga solljuset; hvaremot grannarne sade på hennes bak, att hon endast derför lefde och hade sin varelse på den öfre trappafsatsen, för att från morgon till qväll vara i tillfälle att språka an en hvar som giek ut och in och icke släppa