Aftonbladet – 22 november 1864, sida 2

ma hända dig; man bör inte vara ogrannlaga?, fortfor den äldre damen, tog sina flickor med sig och lemnade Leslie och Leonora ensamma i rummet, Leslie drog fram en stol åt den unga flickan och sjönk ned framför henne. ?Jag har varit så olycklig?, sade han, i det han lutade sitt hufvud mot hennes knän; nu, så länge jag håller din älskade hand i min, är jag det inte Jängre; men om jag åter måste skiljas från dig, är det mig omöjligt att lefva — jag måste då dö.? Det vore väl för oss båda, om vi finge dö?, sade Leonora, ty på jorden äro vi skilda för allvid.? . Säg mig, är du — är du lycklig ?? ?Nej, sade Leonora, gömde sitt ansigte och gret bittert. O, min Gud, och vi voro dock en fång så nära att bli lyckliga — ett ord, och vi hade varit förenade för evigt. Jag hade det på tungan, men tvang det tillbaka; men nu äro vi åter förenade.? Huru kunde ni misstro mig, Leslie ? sade Leonora, Jag har sedan fört sägas, att ni trodde att jag brydde mig om någon annan än er.? ?Ja, var jag inte från mina sinnen? Var jag inte en usling, som kunde tvifla på en engel i oskuld och renhet? Men det står ännu en gång i din makt att rädda mig; ödet har utsett dig till min räddande engel. Tala inte dylika fåfänvgliga ord; ni har en fins gjort ert — er hustru . ...? Tyst, tala inte så? Det finnes inte mer än en som mitt hjerta erkänner, och hon är här — min älskade, min lagliga hustru! Den andra är endast en gemen... Ni skrämmer mig, Leslie. Ack, rädda, mig min älskade! Följ mig. Stig upp oeh åy med mig. Verlden är öp