Aftonbladet – 22 november 1864, sida 2

i trakten af klostret, anhöll om tillträde, men blef vägrad — erbjöd penningar för att få ett bref lemnadt till Leonora, men fick afslag. Hennes tårfulla ögon, hennes sorg och hennes öfvergifna tillstånd jagade honom som furier. Han förfärades vid tanken på det heliga löfte hon möjligen skulle låta förmå sig att aflägga, och tänkte med en aldrig hvilande föriviflan på den sällhet, som hade kunnat varit hans och hennes lott, om icke hans egen dårskap, hans klentrosenhet och låga yippfattning af dygd och heder icke hade lockat hovom att blifva sin gen lyckas mördare. Han kände sig fånsad i de bojor, i hvilka en lidelsefull och samvetslös qvinna hade slagit honom, och visste ingen möjlighet att spränga dem. Och äfven om han kunde slita sig lös från nenne, hvartill tjenade väl: det, då Leonora indå för alltid var skild från honom. Nej, lenna qvinna var hans öde, mot hvilket van förgäfves hade brottats, endast döden ar den hamn, der han nu kunde söka lugn ich ro. Några veckor derefter hittades ett par mil rån klostret liket af en främling, hvilket f vågorna hade blifvit oppkastadt på stranlen. Man anställde efterspaningar och fann lutligen att den döde i lifstiden hade varit n ung engelsman, som helt nyligen hade beökt S:t Cecilias kloster. Man lagade att han lef hemförd till det land, som sett honom ödas, der det inom kort blef hans enkas ott att begralva honom på det gods, der on sjelf sedan endast lefde ett kort lif a oger och förtviflan och slutligen lades vid ens sida, för hvars död hennes samvete Idrig upphörde att anklaga henne, SLUT.