Aftonbladet – 22 november 1864, sida 2

Låt henne inte taga slöjan, vördade me der?, sade Leslie; hvad är väl farliga än att uppmuntra till löften, som ej äro fr villiga, eller hvilka den som gifvit löfte sedan möjligen kan komma att ångra? N skulle derigenom kunna begå en synd, sor skulle komma att hvila tungt på ert sam vete.? Frukta inte?, svarade abbedissan mei värdighet, att vi behöfva en främlings rå för att leda vår hjord.? Nej, det vet jag nog — men jag besvä er att förbjuda henne att bli nunna.? Lemna den saken åt oss, unge man? sade abbedissan. ?Jag måste ännu en gång återse henne? fortfor Leslie. Er sammanvaro har redan räckt alltfö länge. Kan jag få skrifva till henne?? Lemna mig ert bref, så skall hon få det.? Men om hon önskar, så får hon ju åter vända till sin familj?? Men om hon inte önskar det, kan jag inte göra något deråt.? Men ni tänker säkert begagna ert infly. tande på henne. OO, min fru, det finnes sorger och olyckor i denna verld, så stora. att ni skulle önska äfven er värsta fiende befriad derifrån, om han vore hemfallen under dem.? , Det finnes en räddning från alla sorger, började abbedissan, men Leslie afbröt henne. Jag är nu inte i stånd aithöra er, Den, kom ligger på sträckbänken, är inte mottagig för några moralpredikningar. Jag måste nu aflägsna mig?, och han störtade uti n sinnesstämning, öfver hvilken han omöjigen kunde blifva herre. Under flera dagar vandrade han omkring