Aftonbladet – 22 november 1864, sida 2

en för oss båda. Vi kunna inte stanna är i detta fängelse. Kom följ, min egen, älskade Leonora ! Leonora slog upp sina ögon mot honom, med ett uttryck i sin blick, som erinrade honom om den dagen för två år sedan då hon första gången såg upp på honom, undrande öfver meningen i hans ord. ?Nej?, sade hon, det är omöjligt, jag kan, jag vill inte göra det. Det vore en svår synd.? ; Men tänk huru olycklig du gör mig; tänk på att du skulle kunna göra mig lycklig, och om jag är lycklig, är jag od, men om jag blir olycklig, Gud vete hvilket brott jag inte skulle kunna begå ! Man behöfver inte vara lycklig, svarade Leonora, ?men måste vara god.? Ja, men om det står i din makt att göra en olycklig till den lyckligaste menniska på jorden, skulle det inte vara orätt att läta onom förbli i sin olycka?? ?Jag vet inte, dyre Leslie — ty ni är det verkligen för mig — men jag kan inte hjelpa det — jag vet blott att vi äro skilda för evigt.? Med dessa ord steg Leonora upp för att gå, medan Leslie qvarhöll henne, med hennes hand hvilande i sin, och besvor henne med ord, som lånade en ökad glöd af det dödsqval som gnagde på hans bjertar men i detta ögonblick-öppnades dörren, och en högväxt, vacker qvinna trädde in, insvept i sin slöja, och Leonora sletsig lös ifrån honom, skyndade fram till abbedissan och kastade sig i hennes armar. Denna hviskade ett par ord till den unga flickan, och vid dessa ord reste sig Leonora åter u och sade med af tårar öfverströmmade kinder: ?Gud vare med er, Leslie!? och skyndade ut ur rummet.