Aftonbladet – 21 november 1864, sida 2

bedragerskan sjelf hade ansett nästan otroligt att han skulle låta föra sig bakom ljuset? O, hvilken förfärlig synd hade han icke begått mot den renaste, ädlaste, ljufvaste bland qvinnor? Det var med en nästan qväfvande känsla som han såg den lilla låga byggnaden höja g framför honom. Den stod på en flack hed, som sluttade nedåt kusten och slutade med busksnår och sandkullar; några stillastående pölar glittrade i solen, och några magra kor betade det torftiga gräset under uppsigt af en gosse och en flicka, med bara fötter och hufvuden. Sjelfva byggnaden var låg och bildade en fyrkant, af hvilken den sida, som vätte mot Leslie , icke hade några fönster, så att Leslie i sin dystra sinnesstämning tyckte att den fullkomligt liknade en graf. , Han gick emellertid fram och knackade på porten, och då syster-portvakterskan öppnade, lemnade han henne ett bref, som han hade skrifvit, och i hvilket han bad utt få tala vid miss Ladylitt. Nunnan kom snart tillbaka och förde honom in i motagningsrummet. Der var redan en ung licka, som skrattade och lekte med en äldre frigna och med ett barn, som tycktes vara ickans syster. Leslie vände sig mot föntret, och de som voro i rummet kunde lerför icke se hans ansigte, fastän han nycket väl kunde höra om någon kom in enom dörren. Det dröjde icke heller änge förr än han hörde den röst, han så idelsefullt älskade, fråga: Qui me demande?4 och Leonora stod nidt i rummet, belraktande den der föramlade gruppen. Det är en, som inte ens är värdig att e er om förlåtelse, sade Leslie, i det han ände sig om och gick fram till henne.