Aftonbladet – 21 november 1864, sida 2

1 nordost, ter mot öster, fysserar invid staden öfv svägen, och fortHöper derefter tätt bredvid husen på den utmed Wetterns strand lagda banken rakt fram till staI tionshuset. jlot stuckit a ee — Vestra stambanan har under Oktober månad haft uti inkomster för passagerare (1:a klassens 653, 2:a kl 7TTU, 3:e klassens 40.716, soldater 12. gar 99.716: 26: gageöfvervigt ctr 1482,90; 88 st. I hundar, 102 st. åkdon: ilgods ctr 10 gods ctr 244,082.21; boskap 1556 s rdr 86 öre: posttransport 7175 rår tåg 1080 rdr; extra inkomster af hyror, trafiktaxor, telegrammer m. m. 1315 rdr 6 101.046 rdr 68 öre, eller tillsammans 200.762 rdr 94 öre. Oktober månad förlidet år inbringade 183,574 rdr 93 öre, ee Times för den 14 dennes meddelar följande skildring af Frans Millers sista stunder: ?I dag på morgonen hängdesden för mordet på hr Briggs lifdömde Franz Miller utanför Newgate-fängelset, i närvaro af en ofantlig menniskomassa. Det skall sannolikt lända verlden till tillfredsställelse att erfara, alt han bekände sitt brott, ehuru icke förr än i sista ögonblicket och sedan repet bokstafligen lagts kring hans hals. Alven då måste bekännelsen afkämpas honom. Anda intill detta sista ögonblick synes han ha afböjt de frågor, som ställdes till honom i E alt al honom erhålla någon bestämd ran om hans oskuld eller brottslighet. Sannolikt har aldrig vid något föregående tillfälle en större folkmassa varit samlad i Old Bailey för att åse en afrättning, ej heler har sensationen varit större. Hundratals menniskor, de flesta tillhörande den lägsta lassen, stodo under hela natten, i trots af alltemellanåt inträffande störtskurar, på den öppna platsen framför fängelset, och fönstren, som lemnade utsigt öfver scenen, voro uppfyllda af menniskor. Omkring kl. half 8 begålvo sig Londons sheriffer, äldermännen Dakin och Besley tillika med undersherifferna Septimus Davidson och de Jersey från London Coffee-house i Ludgate-hill, der de tillbragt natten, till Old Baileys domstolsokal, der de förblefvo till kl. 548. Från omkring kl. 6 hade Rev. dr Louis Cappel, pastor i tysk-lutherska kyrkan i A1ley-street, varit hos fången i hans cell och meddelat honom sakramenten. Under denna sammanvaro, som räckte nära två timmar, hade fången ofta omfamnat honom, med tårar i ögonen kallat Lonom sin ende vän på jorden och uttryckt sin varma tacksamhet för allt det goda denne visat honom. När helst fångens yttranden vid detta och föregående tillfällen berörde mordet, syntes de ämnade att göra det intryck på dr Cappel, att han vore oskyldig. Fången förklarade sig skyldig till andra synder, men då han ansattes med frågor rörande mordet, undvek han på ett eller annat sätt detta ämne. I söndags afton omkring kl. 10 gjorde sheriffen Dakin fången ett sista besök i hans cell och uppmanade honom ånyo, likasom vid föregående besök, att icke lemna verlden med en lögn på sina läppar. Läggande sin hand på en bibel, i hvilken fången läst, påminde hr Dakin honom, att löftet om förlåtelse gifvits alla, som ångra och bekänna sina synder. Mäller lyssnade välvilligt till: sheriffens uppmaning, men svarade icke. Sedan hr Dakin gått, anmärkte Muller till en af fångvaktarne, att denne man icke hade makt att förlåta synder och det tjente till intet att bekänna för honom. I en sådan sinnesstämning förnekade han sitt brott ända till det sista, äfven då sakramenterna räcktes honom. Kort före kl. 8 begåfvo sig sheriffterna och undersherifferna jemte hr Gibson, fängelseläkaren, från sessionshuset till fängelset. Stannande för några ögonblick på en öppen gård, inväntade de den liftdömdes ankomst. En idodörr öppnades och Miller visade sig, åtjd pf en fångvaktare. Han var blek, men märkvärdigt lugn och gick med raska steg öfver gården till the pressroom?, följd af myndigheterna. Der bundos hans händer af bödeln -— ett prof, som han genomgick med oskakadt mod. Medan alla omkring honom yntes rörda, förändrades icke en muskel i hans ansigte, och han visade ej ett tecken af upprörd sinnesstämning, men var fogsam och aktningsfull i silt uppförande. Dr Cappel närmade sig honom gång på gång och sökte upprätthålla hans mod med tröstande ord. Upprepande dr Cappels ord, sade han flera gånger: Kristus, Guds lam, haf förbarmande med mig!? Sedan hans händer buni dits, u fp honom hr Jonas, guvernören i Öld-Bailey, att sätta sig, men han af! böjde det och förblef stående, tills fängelseklockan började ringa såsom tecken att han skulle gå till schavotten. Så länge han förblef i denna ställning, kunde man icke undgå intrycken af den fysiska kraft, som hans gestalt förrådde, och af hans okufliga mod. Ehuru kort till växten, hade han en fast och symmetrisk kroppsbyggnad; hans bröst, armar, händer och nacke angåfvo ganska tydligt en ans:nlig styrka. Hans kläder sutto väl och drägten var vårdad. När bödeln aftog halsduken och skjortkragen, på hvars arrangering fången syntes ha nedlagt mycken omsorg, lyfte denne upp lt! hufvudet, för att detta skulle ske lättare. Detta var den sista förberedelsen. Ett tece-l sen gafs af guvernören, och Rev. Davis, orlinarie fängelsepresten, satte sig i gång till lt schavotten, läsande några af inledningsver-? serna till begrafningscerimonielet. Han följ-1 S r f des af den lifdömde och dr Cappel, samt at sherifferna och undersherifferna. Miller gick med fasta steg uppför schavotten, beledsagad af dr Cappel, och när han visade sig på!l RDR fn EFIT PRE BAER RT FIT DEL VD FITA vast kunna resa. Han stoppade på sig delt enningar han hade till hands, inläste sina l apper och bref i sin byrå, och ropade der( fter på en tjenare samt bad honom attget Anet laga vanan I Arvdning lägga in näÄdiga I h