Aftonbladet – 21 november 1864, sida 1

i båda husen konstituerade österrikiska riksrådet högtidligt öppnats i dag, hade motsetts med lätt begriplig spänning. För tredje gången efter den nya författningens utfärdande den 26 Februari 1861 sammanträder det österrikiska parlamentet efter en längre paus. Men då förut en högre stämning rådde bland representanterna, på grund af känslan, att hvarje ny session befästade det konstitutionella systemet i Österrike, var denna före ett allvarligt bekymmer märkbart. iksrådet finner de trassliga österrikiska förhållandena på den gamla ståndpunkten. Den ungerska frågan väntar ännu sin lösning. Det italienska ovädret drager sig mera hotande upp vid den österrikiska horisonten. Statsbristen beräknas efter ett provisionelt öfverslag till 200,000,000 gulden, och skatteförmågans öfveranlitande kan icke upphjelpa de förstörda finanserna. Härtill komma den från alla håll starkt i anspråk togna penningemarknaden, stillaståendet i den nationalekonomiska utvecklingen, det fävitska fasthållandet vid en handelspolitik, som gifver den inhemska industrien de svåraste sår till uteslutande förmån för några större fabrikanter. Med denna sorgliga bilanz, hvarvid det föga mildrade undantagstillståndet i Galizien och många andra politiska åkommor ej tagits med i räkningen .skrida representanterna till sitt verk, som förefaller mången såsom ett Sisyfusarbete. Om de tal, med hvilka presidenterna i förgår inledde de båda husens konstituerande, är föga att säga. Enligt reglementet utnämnas president och vicepresidenter af kejsaren. Statsministern von Schmerling presenterade för representantkammaren riddaren von Haspern såsom president samt hr von Hopfen och sachsiska grefven Conrad Schmidt såsom de båda vicepresidenterna. Den af kejsaren utnämnde presidenten kunde ej öppet uttala sin mening, utan höll ett akademiskt doktrinärt tal, ur hvilket på sin höjd det åt riksrådet rekommenderade tänkespråket: Utan hast, men utan rast? förtjenar framdragas. För öfrigt lade han junkrarne och Oktoberdiplomets anhängare på hjertat, att ett fiasco för författningen icke skulle befrämja deras planer, utan i sådant fall en starkt centraliserande absolutism följa på en konstitutionel måttlig centralisation. Inalles voro 142 representanter närvarande; mer än en tredjedel saknades således. Polackarne hade till större delen infunnit sig. Af czecherna fattades flera, och de ämna, såsom det påstås, motivera sitt uteblifvande genom en skriftlig protest mot det sätt, hvarpå riksrådsvalen i Böhmen försiggått. Ungrarne skola, såsom alltid, uteblifva. Den genom yttre prakt föga utmärkta församlingen i herrehuset, hvilken erkehertig Raimer öppnade, erbjöd icke den ringaste politiska händelse, som skulle kunna intressera utlandet. Furst Auersberg är president. I dag öppnades nu riksrådet kl. 11 f. m. af kejsaren sjelf. Trontalet omnämner i inledningen med få ord det af oppositionen såsom inkonstitutionelt angripna inkallandet af det andra riksrådet, efter hvars slut riksrådet i inskränktare bemärkelse skall inkallas. Hoppet på en försoning med Ungern uttryckes med den vanliga frasen. Efter att ha vidrört den mexikanska kronans mottagande af erkehertig Maximilian med kejsarens samtycke, öfvergär talet till de utländska angelägenheterna. Österrikes goda förhållande til Europas öfriga stora makter framhålles med tillägg, att Österrike, som är upptaget af så vigtiga inre uppgifter, skall göra allt för att förhindra utländska förvecklingar. Här omnvämner talet fredsfördraget af den 30 Okt., hvilket motsvarat den högsta förväntan. I afseende å Preussen yttras, att enigheten mellan kejsaren af Österrike och hans höge bundsförvandt, konungen af Preussen, ånyo gifvit prof på sitt stora värde enom minnesvärda framgångar. Då det ikväl straxt derpå yttras: ?Men (märk ordet men) Tyskland 1 sin helhet skall, derpå tviflar jag ej, till följd af den ärofulla och lyckliga lösningen af den fråga, af hvilken den uppskakades i sitt innersta, åter finna den endrägt, som utgör en så mäktig borgen för dess egen säkerhet och välgång så väl som för Europas lugn och jemnvigt? — så antydes det temligen klart, att Österrike ej längre vill uppoffra den traditionella alliansen med de tyska mellanstaterna för förbundet med Preussen. Hr von Sehmerlings mellanstatsoch antipreussiska program har sålunda erhållit en anmärkningsvärd upprättelse, hvilken skall förorsaka en sannolikt ovälkommen sensation i Berlin. Slutligen utlofvas upphäfvandet af undantagstillståndet i Galizien så snart som möjligt. Trontalet öfvergår härpå till de materiella förhållandena och finanserna. Med förbigående af de i denna punkt sedvanliga talesätten vill jag anmärka följande: Det samtidiga framläggandet af budgeterna för åren 1865 och 1866 ?för att underlätta en ordnad tidsiöljd i riksrådets och landtdagens sessioner och betrygga möjligheten att budgetarbetena må i rätt tid afslutas före finansårets början?, innebär en tydlig maliciös sidoblick på de preussiska förhållandena, hvilka, säsom bekant är, ännu ha att dragas med budgettrasslet. Mot slutet talas det antydningsvis om tullöfvesenskommelsen med Preussen och tullföreningen. Trontalet kallar Tysklands nationalekonomiska enhet evfemistisk, påpekar den artikel i förbundsakten äfvensom sednare fördrag, som skola ha garanterat den, och anmärker, att underhandlingarne härom skola fortsättas med nödigt allvar. Detta har afseende på diplomatiska förhandlingar mellan Wien och Berlin, hvilka jag vill här sammanfatta i korthet. I går ankom nemligen hit en preussisk depesch, hvilken utlofvade underhandlinar med Österrike om den blifvande tullenheten. Ganska varma debatter hade blifvit förda hårom inom den preussiska ministören. Fackministrarne för handeln och de oftentliga arbetena ville icke åter förnya löftet om tullenhet, hvilket hade upptagits i fördraget mellan Österrike och tulliöreningen af den 19 Febr. 1853 till fö dt dmjukelsen i Olm Y var deremot. och