Aftonbladet – 17 november 1864, sida 1

(fran AjtonvvdWers Korrespondent.) London den 10 November. I mitt förra bref har jag kallat lord Stanley en radikal. Och hun är det obestridligen i jemförelse med de båda nästan utdöda partierna, whigs och tories, men han är det ingalunda i jemförelse med det nya liberalt demoratiska parti, hvars uppkomst vi i detta ögonblick helsa. Gentemot detta parti synes lord Stanley vilja bilda ett nytt aristokratiskt och konservativt parti, som, ehuru görande processen kort med en massa af föräldrade lagar, hvilka ännu vanställa Storbritanniens lagstiltnivg och politiska lif — och ehuru visande sig beredvilligt att likaledes göra de största eftergifter så snart dylika allvarligt påyrkas af den offentliga meningen, det oaktadt bemödar sig och alltid skall bemöda sig om att emot denna djerfva och nya reformanda skydda de trenne förnämsta grundvalarne för hvarje aristokratisk konservatism i Eugiand: förstfödslorätten, de undantagslagar, i hvilka stadgas om egandet och öfverlåtandet af jord och de privilegier som röra landsbygdens valrätt i städerna — just samma trenne pnuakter, hvilka nu med största förbittring angripas af Manchesterskolans chefer, Cobden och Bright. 1 afseende på frågan om valreformen uttryckte sig lord Stanley med den största möjliga klarbet: Jag anser det vara onödigt, sade han, ?atti grund diskutera denna fråga så länve vi icke veta huravida den nuvarande regeringen vill ännu en gång söka lösa densamma, och i hvilken anda den kommer att göra detta. Men en sak är jag förvissad om, den uvemligen, att under det en begränsad åtgärd icke komme att till: fredsställa det parti, som yrkar på denna reform, skulle deremot en mer omfattande åtgärd icke kunna genomföras såframt den icke blefve mägtigt understödd af folkets väckta passioner. Det vore löjligt att tro en reform, som mäste ha till följd att förflytta makten ur den ena klassens hand i en annans, kunna med lätthet genomföras, lugnt och på diskussionens vänliga och stilla väg. Kommen ihäg året 1832. Vid denna tidpunkt hade medelklassen och arhetsklassen slutit sig tillsammans å ena sidan, och å andra sidan befanns ej annat än några hundra personer, som egde ett intresse i hi behållandet af de ruttna köpingarne. Nåväl! I lären alla crindra eder huru likväl valreformen icke gick igenom annat än med en kamp, som upprörde hela landet från den ena ändan till den andra. Och numera är det icke adeln, utan det är den stora medelklassen, innefattande nästan alla Englands jordegare, och som utgör den mäktigaste klass 1 landet, den klass som är ibesittning af och som än i dag utöfvar den högsta politiska makt, och denna klass syues mig ingalunda villig att göra några frivilliga eftergifter. Å andra sidan finner jag ännu icke bland de arbetande klasserna någon rörelse, nog mäktig, nog passionerad för att tvinga motsidan att gilva efter. Att åstadkomma en dylik passionerad folkrörelse — detta är just hvad Manchesters liberala demokraters och de demokratisksocialistiska arbetareföreningarnes kombinerade sträfvanden åsyfta. Men innan jag yttrar mig om denna rörelse skulle jag vilja säga några ord om hr Gladstone, en ef nutidens märkheoaste personer, och som genom sitt djerfva tal öfver nödvändigheten af att gifva arbetareklasserna politiska rättigheter, ett tal hållet inför parlamentet, nu har uppställt sig sjelt såsom framtidens premierminister. Hr Gladstone är en mäktig både teoretisk och praktisk intelligens, en af vår tids utmärktaste hellenister, en stor talare, Europas förste finansman, och — en fulländad hypokrit. Fordom konservativ tory öfvergick han jemte sir Robert Peel till de iberalas läger. Sedermera har han såsom minister varit den store verkställaren af frinandelns stora tanke, den store nedbrytarer af det ieodala protektionistsystemet. Detta utgör hans äras meritlista. Men hans örstånd, alltid klarsynt och uppfattande det rätta då deticke tager intryck af hans hjerta, vilket aldrig betinnes oegennyttigt eller uppriktigt — så föga uppriktigt, att han, len store hellenisten, den upplyste mannen nyligen inför universitetet i Cambridge, hvars cansler han är, talade till förmån för hög. kyrkans privilegier — hans förstånd, sade ag, lät honom utiänka och proklamera en anran stor ekonomisk sanning, som ej kan undgå utt erkännas af alla europeiska samhällen i len mån som de blitva mera demokratiserade, len nemligen, att den enda billiga och 1oviska beskattning är den direkta, emedan il indirekt beskattning ären skrymtaktig ;ch trolös metod att utsuga folkmassorna itan att de märka det och utan att de veta vilken är skulden dertill; Och Gladstone, rypokriten, den försigtige Gladstone har malt mod att proklamera denna sanning. dan bör hålla honom räkning för detta, så nycket mer som vi bli nödsakade att belöma honom temligen strängt för flera minIre vackra handlingar, såsom till exempel flären rörande högkyrken eller denna anra i afseende på general Garibaldis nästan vungna afresa, hvarvid Gladstone spelade n föga hedrande roll. En rätt pikant hitoria var äfvenledes det första af honom istlidne vår hållna tal till förmån för de rbetande klasserna. Det kom som en jungeld från en klar och molafri himmel, juru — sade man — han, ministern, medem af ett kabinett, som under liberalisnens täckmantel drifver en konservatism af et renaste vatten, uttalar sig helt tvärt, tan någon slags yttre påtryckning och utan ågon synbar nödvändighet, och proklamear inför ett häpet parlament behofvet af n reform, hvilken skulle omstörta icke blott niniståren, utan ock tillintetgöra det parti, vars representant han är. Man kunde nappt tro sina egna öron. Ingen begrep Il en början hura det härmed hängde tiliammans. Och likväl var gåtan lätt förs larad. Den åttioårige lord Palmerston beanus vid tillfället lidande af ett af dessa åldsamma giktanfall, som redan mer än en ång hade bragt honom nära grafvens port. ch denna gång var anfallet häftigare än ägonsin; man trodde att han skulle duka nder. Och sedan lord Palmerston en gång