Aftonbladet – 15 november 1864, sida 2

icke väl ett bekant ansigte förr än hon reste sig upp och snyftande slog sina armar kriog Lauras hals. Laura tänkte endast på sina spetsar och sin stärkta klädning, som Leonora tillskrynklade, och sökte derföre genast göra sig fri från den sörjande flickan; och sedan detta lyckats henne, frågade hon Leonora med det ömmaste deltagande om hvad det var som fattades henne. Leonoras förklaring skulle knappast kunnat gifva Laura nyckeln till gåtan, så framt hon icke på förhand hade vetat mera än den stackars flickan kunde säga henne. Det enda hon önskade få veta vände sig omkrin frågan hvart Leslie hade tagit vägen, oc Leonora kunde endast upprepa, att han hade stött henne ifrån sig och ilat in i skogen, der hon snart hade förlorat honom ur sigte. Nå, ändtligen kan jag då vara lugn!? sade Laura för sig sjelf. Efter en sådan skilsmessa kunna de omöjligen mera försonas.? Derpå fortfor hon högt: Men hvad har du då gjort, Leonora? Jag har verkligen inte gjort något ondt. Han är alltför grym och hård emot mig!4 Ja, det har du rätt uti. Han har varit allt för hård emot dig; han borde ha hyst öfverseende med de fel som du af brist på verldserfarenhet möjligen kunnat begå. Du bör inte mera tänka på honom, utan helt och hållet afstå från honom, likasom han gjort med dig.? ?Nej — inte så länge jag lefver blir det mig möjligt!? sade Leonora. Se så, min söta flicka, tag då inte den här saken alltför högtidligt. Drick litet vatten. Jaså, kan du inte göra det? Lägg dig då ett ögonblick på soffan, så kommer jag om en stund upp till dig med en kopp te; men nu måste jag gå ifrån dig, emedan ella vänta på mig der nere.? (Forts.)