Aftonbladet – 15 november 1864, sida 2

er, Leslie, är ni inte den ende, som jag bryr mig om, och jag vet ingen annan som bryr sig om mig.? Detta är mycket vackra ord?, svarade Leslie, ?men de äro ännu falskare än de äro vackra, och om jag inte vore fri, skulle de vara ännu mera grymma än falska. Men nu ha de icke det ringaste att betyda för mig; jag hör er lika lugnt som ja betraktar tårarne i edra ögon, edra sammanknäppia händer och hela den ångest, som ni med så mycken talent förstär att visa. Nej, på mig ha alla dessa konstgrepp numera förlorat sin verkan.? Leslie!? utbrast Leonora och lade sm hand på hans arm. Han fattade hennes hand och kramade den krampaktigt i sin, som om han icke visste hvad han gjorde; derpå släppte han den åter, eköt den ifrån sig och ilade bort från henne med ett rop af förtviflan, som han ej förmådde qväfva. Leonora stod såsom förstenad, alldeles förkrossad af hvad hon under några få minu: ter hade upplefvat. Hon, som betraktade den tomma plats der Leslie hade stått och talat så förfärliga ord till henne; hon tänkte på huru hon för några få ögonblick sedan hade gått ut i trädgården för att tala med honom, och för att trösta honom och sig sjelf med att de snart åter skulle mötas för att sedan icke mera skiljas. Hon kunde icke fatta att hans kärlek hade förvandlat sig till hat, och att han för evigt hade sagt henne farväl. Hon kunde hvarken röra en fot eller samla sina tankar, och då hon slutligen blef sig sjelf så mäktig att hon kunde flytta sig från det ställe der hon stod, gick hon mekaniskt tillbaka till sitt rum, der hon sjönk ned på golfvet och gret som om hennes tröstlösa hjerta velat brista.