Aftonbladet – 15 november 1864, sida 2

Leonora betraktade den lilla pappersremsan, som han höll i den hotande handen, och läste de första raderna af den biljett, som hon för flera månader sedan hade skrifvit till honom. Leslie?, sade hon, huru skall jag väl kunna ge er något bestämdt svar derpå — det var ju så länge sedan.? eTyst!4 utbrast Leslie, nästan alldeles utom sig. Ni kan inte längre hoppas att bedraga mig; er låtsade oskuld och edra listiga konstgrepp äro förspillda på mig. Detta är således er handstil?? sJat, svarade Leonora och såg honom allvarligt i ansigtet, utan att säga något mer; ty hon hade talat sanning och visste icke hvad hon vidare skulle tillägga. Men ou utbrast han i det vildaste raseri. Djefvul i qvinnogestalt!? utropade han. Du inser då således att du inte längre kan bedraga mig! Du erkänner då således din gemenhet! Jag dåre, som trodde på oskuld och dygd — jag får nu pligta derför. Men från detta ögonblick äro vi skilda för alltid; jag är nu fri från dig, du falska, hjertlösa varelsel4 Leonora afbröt honom. sHvad har jag då gjort för ondt? Ni sade ju sjelf att jag kunde skrifva till er. Till mig! Nej, nu drifver ni då komedien öfver alla gränser! Ja, det är sannt att jag trodde mig vara slug och listig, och att jag öfvertalade er alt skrifva till mig Jag trodde att jag hade öfverträffat er i slughet! Ack att jag hade gjort det... Ja, jag skulle hellre velat begå hvilket brott om helst än låta fånga mig afert oskuldsfulla leende! Men nu är det förbi! Ni kan söka er andra offer, om ni har lust, och följa er älskare, om han vill ha er. Mina ögon ha omsider blifvit öppnade. Så sannt jag leiver och står här inför