TEATER. Sedan det föret tilläimnade uppförandet af Don Juan? seller Friskytten? måst tills vidare inställas till följd ar sjukdomsförhinder inom Kongl. teaterns sångarepersonal, gafs sistl. lördags afton Figaros bröllop?) hvari man hade det stora nöjet att få återhöra fru Louise Michaeli, som nu i grefvinnan Almavivas parti uppträdde första gången under denna säsong. Frn Michaeli, som sednast i Danmarks hufvudstad af både publiken och pressen vunnit ett så varmt och odeladt erkäunande, emottogs vid sitt inträde på scenen med ihållande applåder, lifliga välkomstrop och talrika blomsterbuketter. Den sällsynta förening af röstens ovanliga välljud, föredragets ädelhet och en musikalisk konstfulländning, som svärligen torde kunna öfverträffas, hvilken uppenbarade sig ej mindre i återgifvandet af den undersköna cavatinan, som börjar andra akten än i den stora arian i den tredje, liksom för öfrigt hela partiet igenom, väckte stormande bifall, och blef den utmärkta sångerskan efter representationens slut framropad. Fru Strandberg förstår förträffligt att gifva såväl Cherubins glödande aria i första akten som den svärmiska romansen i den andra med deras af situationen betinsade olikartade färg och uttryck, och framförallt erkännansvärd är den timiditet och illa hänförelse, hvarmed fru Strandber; återgifver den sednare, då den annars så stra pagen just måste vara intagen af en sådan stämning när han får sjunga sin romans för grefvinnan. ;.I Susannas ganska svåra roll har mll Gelhaar gjort stora framsteg; hon ger deråt en mera friek och förädlad pregel än förr. Figaro spelades denna afton af hr Arlberg och med i många fall lyckade bemödanden att gifva åt sin framställning mera rörlighet och ledighet än då han först innehade denna roll, ehuru man understundom kunde önska Figaros espieglerier och qvicka repartier återgifna med mera liflig omedelbarhet och med mindre elaborerad mimik än hvad som nu var fallet. När Figaro — då Susanna, efter att talat om grefvens afsigter med henne, frågar honom, huru han kan behandla en så allvarsam sak med sådan lättsinnighet — svarar: Ar det icke nog att jag sysselsätter mig med den?, lägger hr Arlberg tonvigten på jag, i stället för sysselsätter?, hvilket är ett uppenbart misstag, ty derigenom skulle Figaro naturligtvis tillmäta sig en till det löjliga gränsande betydenhet. MIl Landelius sjöng Barbarinas korta, men uttrycksfulla cavatina, som börjar fjerde alkten, musikaliskt och dramatiskt sannt. Emot uteslutandet af Marcellinas och Basils för dem båda så högst karakteristiska arier i sista akten tillåta vi oss förnya en vänlig protest.