Aftonbladet – 12 november 1864, sida 2

mande, slöt sig Leonora till en äldre dam, som icke tyckte om att göra några längre promenaden, och höll sig hela tiden vic ennes sida. Laura vågade icke lägga ut någon ny snara för Leonora då aftonen kom, men hon såg med skadelysten glädje att Leslie och Leonora skenbarligen af en tillfällighet sutto långt ifrån hvarandra vid bordet, och att de sedan, då hela sällskapet var församladt i salongen, hade svårt att få ett sam. tal i gång. Det var något tvunget och förläget i deras sätt, och uti Leslies ansigte syntes intet spår af den glädje ch munterhet, som så ofta hade plågat Laura, då hon lyssnade till deras samtal. Ändtligen kom onsdagen, och nu skulle Laura slå det sista afgörande slaget, som skulle drabba henne sjelf, om det icke lyckades. Sir Peters vänner skulle denna dag icke släppa honom ifrån sig, emedan de den följande dagen skulle skiljas från honom för ex lång tid. Han kunde icke gå ensam ut på jagt eller rida ut allena; han skulle promenera med Laura och de andra följa mr Chausen på dennes besök i stallen. De som icke skuile resa, kunde visserligen använda tiden på ett angenänmfare sätt, men de skulle ju ha godt tillfälle att taga igen hvad de försummat, sedan sir Peter väl hade rest. Mr Chausen, Leslie och sir Peter skulle resa tidigt den följande morgonen. De skulle följas åt till en liten stad i grannskapet, der de skulle taga afsked af hvarandra, och derpå skulle Leslie och mr Chausen begifva sig till den sednares nya egendom, medan den unga officern reste till London för att vidtaga de sista förberedelserna till afresan. Leslie, som ej visste hvad han skulle tro, såg ledsen och förtörnad ut. Leonora var nedslagen och ökade hans retlighet utan att veta det. Hon hade iklostret blifvit van att underordna sig andra och hade förvärfvat sig ett tålamod, som gjorde att hon betraktade Leslies frånvaro såsom en oundgänglig sak, öfver hvilken hon ej finge beklaga sig. Leslie hade äfven erhåls