Aftonbladet – 12 november 1864, sida 2

lorade hastigt tron på alla de små lefnadsreglor, som man hade gifvit henne för det dagliga lifvet. Leslie tystuade åter; men fortfor efter en stunds eftersinnande: Hon har blifvit förbryllad af den beundran hon väcker. Det är inte lika lätt för mig som för andra att bära smicker och artigheter på tungan, och hon finner kanske större nöje uti att vara tillsammans med dem som tala sådant, än med mig.? ?Nej, det är aldrig möjligt!? yttrade Laura i en mycket ifrig ton; men i detsamma blef hon rädd för hvad hon sagt och tillade hastigt: ?Hon kanske saknar karakter, hon är kanske som de flesta andra...? Nej?, sade Leslie, ?en bestämd föresats döljer sig under hennes milda yttre. Jag skall om torsdag tala med er bror oeh hon skall tillhöra mig innan någon annan fördristar sig att tränga sig emellan mig och min skatt.? Nu var turen kommen till Laura att förstummas. Att höra en föresats uttalas, som är rakt stridande mot alla ens önskningar och sträfvanden, är likt ett stygn direkte i hjertat. Huru är det väl möjligt att den person, på hvilken vi söka att inverka, kan vara nog blind att icke se och välja den väg, som vi så tydligt inse vara den bästa och lämpligaste för honom? Leslie var nedslagen, och då han rsaskinmessigt hade genomgått drifhuset tillsammans med Laura och trädgårdsmästaren, följde han henne hem till porten, men vände derpå åter om och gick allena in i skogen, utan att sjelf veta hvart. Laura hittade på tusende sätt för att föra Leonora tillsammans med sir Peter, men hennes ansträngningar misslyckades beständigt. Leonora ville icke mottaga undervisning i biljard, icke lära sig rida, icke försöka om sir Peter kunde sekundera hennei en duett, icke låna honom en af sina böcker; hon sade helt kort nej till allt, innan Laura ännu väl hade slutat meningen. Då det längre fram på förmiddagen kom främ