att betala något — i sådant fall skulle öf vergången säkerligen aldrig taga slut — utan de skola enligt art. 10 betala 4 proc årligen af de 29 millioner, för hvilka lik väl Danmark fortfar att vara gäldenär Härigenom blir Danmark fullkomligt bero ende af hertigdömena, ty vid minsta fnurrs å tråden skola de naturligtvis sätta sig på bakbenen och neka att betala sina räntor kreditorerna hålla sig då till Danmark, son icke utan att förspilla sin kredit eller kan ske till och med ådraga sig engelsk exeku tion, han neka att betala hertigdömenas an del, och då är leken i gäng. Antagom emellertid, att omsider en gång inträder en tidpunkt, då hertigdömena ickt allenast äro definitivt organiserade, utar äfven af alla vederbörande så förklaras och följaktligen på allvar skola öfvertagt sina 29 millioner; vore vår ställning bättr då? Nej, icke det minsta. Enligt art. skola nemligen hertigdömena ega fritt va mellan följande trenne sätt att uppgöra sin 29 millioners skuld till Danmark: An tingen skola de betala den kontant, elle: ock med danska statspapper (4 proc:s) hvilka af Danmark mottagas till pari. Mec båda dessa sätt kunde Danmark vara be tjenadt, då det derigenom verkligen finge ett slut på saken och sin skuld minskac med de 29 millionerna, men dessa utväga skola icke användas, de stå der blott fö: syns skull. Det fins nemligen ett tredje alternativ, och detta är det som komme att begagnas Hertigdömena kunna betal: de 29 millionerna genom att för detta be lopp utfärda och till Danmark lemna ( proc:s obligationer, hvaraf de 4 utgörs ränta och de 2 amortissement. Detta in ingenting annat än ett återupprepande a den förtviflade ordningen under öfvergångs perioden. Herligdömena skola hvarje ansvara Danmark för en viss summa, mer detta häftar för hela gälden, och så for Danmark icke vill lystra till hvarje frår hertigdömena utgången vink, neka dessö med Tysklands bifall att betala sina räntor under förevändning af traktatkränkninga eller dylika undanflykter, som tyskarnes fruktbara fantasi aldrig skall sakna.?