Aftonbladet – 11 november 1864, sida 1

DHerin den f Nov. Det ryssvänliga lägret är nu allestädes uppfyldt af jubel öfver furst Gortschakoffs förmenta seger öfver ryska sändebudet i Paris, hr von Budberg. Detärnemligen verldskunnigt, att dessa båda diplomater befinna sig i skarpaste opposition mot hvarandra. Gortschakoff var fordom en anhängare af alliansen med Frankrike, men har alltsedan den polska resningen och efter det Frankrike tagit parti för Polen befunnit sig i det motsatta lägret. Hans sarkastiska, till Paris ställda depescheri den polska frågan äro i friskt minne hos enhvar, isynnerhet den beryktade depeschen af den 26 Augusti 1863, hvari det i kärfva ordalag yttras, att Ryssland tror sig gå Frankrikes önskningar till mötes, då det underlåter att förlänga en diskussion, som ej kunde uppfylla det ändamål af försoning, som Ryssland åsyftade, enär den ej kunde ha något annat resultat, än att befästa båda regeringarne i deras mening i en fråga, i hvilken Ryssland beklagar, att det ej befinner sig enigt med Frankrike. Denna den ryska statskanslerns depesch väckte mycken ond blod i Paris, och sedan dess har Frankrike arbetat på att störta furst Gortschakoff till förmån för hans presumtive efterträdare, hr von Budberg, hvilken genomdref Italiens erkänrnande af Ryssland i Augusti 1862 och sedermera ständigt arbetat på återställandet af ett godt förhållande mellan Frankrike och Ryssland. Gostschakoff är förbittrad öfver, att hans rival på detta sätt gynnas af Frankrike, och antagonismen mellan de båda diplomaterna förklarar många af de sista dagarnes händelser. Då det var fråga om kejsarnes i Frankrike och Ryssland mötei Nizza, bekämpade furst Gortschakoff denna plan med synnerlig energi och gjorde isynnerhet gällande, at: en tvetydig dager skulle kastas på den ryska politiken, om på samspråken i Kissingen och Karlsbad, hvilka tydligen ådagalade en önskan att närma sig de båda nordiska hofven, följde en sammankomst, som kunde tolkas såsom en eftergift af Petersburgkabinettet i den polska frågan och derigenom uppmuntra det kufvade revolutionspartiet att återupptaga sina förderfliga planer. Å andra sidan framhöll hr von Budberg, att det ej vore klokt ait onödigtvis såra Frankrike. Det hade tagit det första tillmötesgående steget genom kejsarinnan Eugenies improviserade resa till Schwalbach, hvilken borde medföra en närmare beröring med det i Tyskland sig uppehållande ryska kejsarparet. Kejsar Alexander gjorde väl henne ett besök i Schwalbach, för att efterkomma etikettens fordringar, men detta besök åtföljdes ej af någon inbjudning till ett möte mellan Frankrikes och Rysslands kejsarinnor. Hvilket ogynnsamt intryck detta gjorde på det franska hofvet har blifvit uppenbart derigenom, att kejsar Napoleon afstod från sin resa till Tyskland och att kejsarinnan Eugenie på hemresan till Frankrike med ostentation undvek det i vägen liggande Darmstadt, i hvars grannskap kejsarinnan af Ryssland residerade. Men Ryssland hade, så resonerade hr von Budberg, intet intresse i att stöta sig med Frankrike. Alliansen med hr von Bismarck, hvilken notoriskt alltid koketterar med Frankrike och, om han kunde vinna konung Wilhelm derför, när som helst skulle vara beredd till ett intimt förhållande till kejsar Napoleon, vore alldeles otillförlitlig, och huru litet man kunde bygga på Wien, hade visat sig så väl i Krimkriget, som under det första skedet af den polska förvecklingen. Så stridiga voro de båda rivaliserande ministrarnes åsigter. En förlikning åstadkoms derigenom, att man uppdrog åt markis Pepoli, då han i Darmstadt till kejsar Alexander framlemnade sin återkallelse från ändebudsplatsen vid ryska hofvet, den dekata missionen att förmå kejsar Napoleon vid mötet i Nizza undvika att vidröra den polska frågan. Kort derpå sade den parisiska tidningen France och Ryska Invaliden hvarandra sötsura saker. Gortschakoff triumferar och låter öfverallt utsprida, att mötet i Nizza blott och bart var en courtoisie och för öfrigt icke medfört något resultat. Hr von Budbergs vänner försäkra deremot, att kejsar Napoleon ernått så pass mycket, att Ryssland, ifall det framdeles blir fråga om en kongress, icke längre skall göra någon invändning deremot. Samma försäkran ar hr von Bismarck gifvit vid sin äåterkomst från Biarritz. Situationen vore således icke mera densamma som i början af detta år, då Gortschakoff i sitt samtal med engelska sändebudet i Petersburg (lord Napiers depesch till Russell den 4 Jan. 1864) kunde säga, att enighet rådde i en vigtig europeisk fråga mellan de tre nordiska makterna och England, hvilket lord Palmerston kort derpå i parlamentet tolkade med den enighet, som rådde mot kongressen. Häri hade en icke ovigtig förändring inträffat genom mötet i Nizza. Väl hade kejsar Napoleon ännu icke kommit till den öfvertygelsen, att Ryssland åter likasom år 1859 skulle förhålla sig neutralt, i händelse af stora förvecklingar i Italien. Men denna fråga förelåg icke för ögonblicket och kunde lugnt öfverlemnas åt händelsernas vidare utveckling, Dessa ur god källa härflutna antydningar kunna tillsvidare orientera er rörande de nu anknutna trådarne, hvilka ögonskenlien ännu icke hunnit sammanslås till en ast diplomatisk väfnad. Man har anmärkt, att furet Gortschakoff under sin vistelse i Berlin väl rådplägat mycket med herr von Bismarck, men likväl afrest förr än man hade väntat, hvaremot kej-ar Alexander ännu dröjde qvar under förevändning af ett jagtoöje. Det är inom diplomatiska kretsar kändt, att herr von Bismarck, som alltid drömmer om en bemedling mellan Frankrike och Ryssland, hvars mellanlänk Preussen skulle bli, står närmare till herr von Budbergs riktning än till furst Gortschakoftts. Af allt detta visar sig i alla händelser, att sistförflutna sommars försök att ålerupplifva den heliga alliansen haft en kort varaktighet samt att de europeiska makternas förhållande till hvarandra i detta ögonblick är fallkomligt lossadt och erbjuder FER FF re NN TNA Rob ,