Aftonbladet – 10 november 1864, sida 2

Se här, tag min schal öfver hufvudet Det är lika godt som en hatt. Leonora gjorde hvad som sades henne, och medan hon som en elfva försvann bland de mörka träden, gick Laura tillbaka till byggnaden, der hon tackade Gud att det just var vid den tiden då alla brukade samlas till aftonbönen, så att det strax skulle märkas om någon var frånvarande. Både Leslie och sir Peter sågo sig om efter Leonora, då de trädde in i salongen, och begge betraktade Laura, som om de af henne önskade en förklaring öfver den unga flickans frånvaro. Ett svagt leende, beledsagadt af ett hemligt ögonkast, gaf sir Peter underrättelse om att han kunde träffa Leonora der han väntade att få råka henne, och den unge officeren försvann i detsamma för att begifva sig till det möte, som endast fanns till i hans inbillning. Leslie frågade helt sakta hvar Leonora var. Ar hon inte här? sade Laura och såg sig omzring i rummet. Jag har varit ute i trädgården, men hon ville inte följa med mig. Hon sade att hon hade ett bref att skrifva. Leslie var tvungen att gifva sig till tåls och tog en bok för att fördrifva tiden; men han såg mera mot dörren än uti boken och visade stort missnöje hvarje gång den gick upp utan att Leonora visade sig. Laura betraktade med spänd uppmärksamhet klockan, som tycktes henne gå långsammare än någonsin, och det föreföll henne såsom en hel evighet innan visaren pekade å half nio. De tvenne slagen ljödo med ångsamma och högtidliga mellanrum, och derpå förflöt åter en minut innan det ringdes till aftonbönen. För Laura förflöt denna tid lika pinsamt som om hon hade tillbragt den under kirurgens hand eller sväfvande