Aftonbladet – 10 november 1864, sida 1

Danmark fört mot Österrike, Preussen och Förbunds-Tyskland i nära tolf månaders tid, ha slutligen nått sitt slut, och vi kunna med harm och vämjelse slå ihop ett af de mörkaste bladen i det moderna Europas tideböcker. Danskarne måste med mycket bittra känslor af sjelfförebråelse och harm blicka tillbaka på de händelser, som blifvit bekanta sedan början af Nov. månad sistl. år. Monarkien stod då upprätt; om icke begåfvad med rikedom eller mäktig genom sitt folks antal, var den i alla fall stark i sina hjeltetraditioner, i bländskenet af en lång rad af suveräner, som efterträdde hvarandra med oafbruten regelbundenhet, i sina vapens framgäng mot sina upproriska undersåter i det stora slaget vid lästed år 1850 samt i det nyligen ingångna äktenskapet, hvilket lofvar att sätta en af dess prinsessor på Storbritanniens tron. Nu är den krossad af en öfverväldigande styrka, plundrad på sina provinser, tvungen att betala en ofantlig kontribution och inskränkt till nåra få öar och den ofruktbara halfön Jutand. Resultatet är att tillskrifva dels dess egna misstag, dels motgång samt dels och i ojemförligt större grad de båda stora tyska makternas mala fides, grymhet och roflystnad. För ett år sedan var den just på väg att erfara den första olyckan, hvilken medförde alla elementer till skada, som lurade omkring den i fullaste kraft och den mest förstörande verksamhet. Den 16 Nov. sistl. år afled den gamle konungen Fredrik; han var en dansk, som egde sitt folks förtroende och var i stånd att hålla det i tygeln genom personlig po-! pularitet och bländskenet af gammal auktoritet. Hans efterträdare, härstammande från ett annat slägtled, mera tysk än dansk samt misstänkt, ehuru, såsom det tyckes, med föga skäl, att föredraga Tysklands intressen framför Danmarks, uppsteg på tronen under omständigheter, som berättigade honom till undseende både af sitt eget folk och de tyska makter, som! då med vreda hotelser påtrugade Danmark ett arrangement efter deras eget sinne i den schleswig-holsteinska frågan. Men detta undseende, som han sannerligen var berättigad till af båda, åtnjöt den olycklige konungen icke af någondera. Endast två dagar efter sitt uppstigande på tronen blef han af folkdemonstrationer, hvilka tycktes lemna honom ringa val mellan att gifva efter för sina undersåters önskningar eller genast afdanka, nödgad att gifva sitt samtycke till en konstitution, hvilken väl icke våldförde 1852 års fördrag, men väl det goda förstånd mellan Danmark och de tyska stormakterna, som förefanns före detta fördrag. För en sålunda aftvungen handling kunde konungen svårligen under dåvarande omständigheter göras ansvarig. En modig eller till och med medelmåttigt billig fiende skulle haft känsla för en mans ställning, hvilken skördade en skörd af ondt, som han ej hade utsått, och skulle ha väntat, för att se, om konung Kristian, då han funnit få fast fäste på sin tron, icke skulle ha funnit utvägar att återtaga, det samtycke, som blef honom i första ögonblicket aftvunget af folkets våld. Men han hade icke att göra med ädelmodiga och billiga fiender. Jemt sex veckor efter sedan han uppstigit på tronen, den 27 sistlidne December, sattes den länge hotande förbundsexekutionen mot Holstein i verket, och man inbröt i landet, såsom det föregafs, icke i fiendtli afsigt, utan för att helt enkelt med väld förskaffa tyska förbundet judiciel myndighet öfver en uppstudsig medlem af detsamma. Ett sådant förfarande liknar mycket en qvarstad för bristandå arrende, hvilken icke gifver någon eganderätt till den med qvarstad belagda egendomen, utan endast lemnar jordegaren en borgen för, att han ej skall förlora sina penningar. Hittills var det mycken stränghet, men ingen falskhet eller lagbrott. Men från denna punkt har hvarje steg, som tagits af de tyska makterna, varit besudladt med falskhet eller våld. Sedan isen blifvit bruten genom inryckandet i hertigdömena under förevändning af laglighet, blef förbundsstyrkan, som hade fullgjort sitt ändamål, utan krus undanskuffad, och Österrike och Preussen stego dristigt fram på scenen för att agera för egen del. Den 1 Februari ryckte de in i Slesvig, så vidt vi kunna finna, utan ens en skymt af rättfärdigande för ett sådant steg, under den utnötta förevändningen att innehafva det säsom materiel pant, om det kan kallas förevändning, som i sjelfva verket icke är någonting annat än en bekännelse af afsigt att plundra. Häruppå följde ett krig, i hvilket alla fördelarne af öfvervigt i antal och vapnens beskaffenhet så tydligen befunnos å den ena sidan, att ingen möjlighet fanns att vinna det ringaste mått af krigsära genom det största mått af militära framgångar. Så följde infallet i Jutland, hvilket, enär det icke kunde ursäktas med det utslitna argumentet af materiella garantier, förklarades hafva skett af strategiska skäl. Vid Dyppel såg man danskarne, utmattade af öfveransträngning och helt och hållet öfvermannade af preussiska artilleriet, snart upphöra att göra något kraftigt motstånd, och platsen stormades med mycken lätthet, hvilket emellertid ingalunda hindrade den mest ursinniga segerfröjd och begagnandet af krigets rätt, drifven till det yttersta emot de besegrade. Det är ej nödigt att uppehälla sig vid vapenhvilan, vid det snara förnyandet af fiendtligheterna och Danmarks slutliga underkastande för en makt, som det fann vara omöjligt att motstå. Sedan dess har det uthärdat en förlängd dödskamp under långa, förfärliga månader af underhandlingar, om man får kalla underhandlingar hvad som består uti de mest öfverdrifna och skymfliga fordringar å ena sidan och ett fruktlöst vädjande till rättvisan och ci viliserade nationers lagar och bruk å den andra. Freden har omsider blifvit underecknad — en fred sådan som den hvilken afslutes emellan de olyckliga passagerarne i en italiensk diligehs och deras plundrare, sedan de förra givit ifrån sig sina börser, sina ur, sina ringar, sina armband, sina knappar och sina penselfodral af silfver.