strider Ull mötes.7 Till beriktigande af de kringlöpande ryktena, har studentföreningens seniorat tillställt Fedrelandet följande meddelande: Sedan det kommit till senioratets kunskap, att, såsom man antog, från fältpolisens sida gjorts försök att af studentföreningens medlemmar erfara, hvilka officersaspiranter tillhörde föreningen och isynnerhet hvilka som deltagit i dess gillen; fingo vi för ett par dagar sedan veta, att essa fö skulle hafva sträckt sig jemväl till föreningens tjenstepersonal, och att man till och med lofvat penningar för upplysningar om dessa förhållanden. Genom förhör med föreningens tjenare hafva följande upplysningar vunnits: Kort efter ett gille, hvarom ett referat stått att läsa i ett provinsblad, infann sig en främmande person i föreningun hos en af dess äldre tjenare under förevändning att man sökte en officersaspirant, hvars namn emellertid fallit honom ur minnet, hvarför han uppmanade tjenaren att uppräkna namnen på officersaspiranter i studentföreningen. Tjenaren nämnde då åtskilliga namn. Främlingen frågade derefter om några andra namn, men tjenaren blef då något misstänksam och gaf inga flera upplysningar. En af föreningens dåvarande tjenare förklarade sig veta, att denna främmande person tillhörde spanande polisen. Söndagen efter föreningens mnovisgille infann sig efter beskrifnimg samma man hos en fjortonårig gosse, som je de hos föreningen och bad honom berätta, hvilka officersaspiranter varit med vid nämnde tillfälle. Gossen förklarade, att han icke visste något derom. Främlingen nämnde då några namn på aspiranter, som han uppskrifvit på ett stycke papper, och frågade om dessa varit med. Gossen visste ej heller detta. För dessa upplysningar fick han en mark, som han först icke ville mottaga, men på ytterligare tillbud dock behöll. Främlingen bad derefter gossen att uppskrifva namnen på de aspiranter, som komme att deltaga i gillet följande lördag, hvilket gossen lofvade. Gossen berättade detta för en af de äldre tjenarne, som förbjöd honom att uppskrifva namnen, och då främlingen följande söndag hörde efter förteckningen, förklarade gossen att han glömt den. De namn, främlingen upptecknat på sitt papper, motsvarade dem, som förut af den först omtalade tjenaren blifvit uppgifna. Några dagar sednare vände sig en civil man, enligt beskrifning en annan än den omnämnde, till föreningens restauratör, hr Nimb, med frågan om en tjenare, hvars namn han uppgaf. Någon tjenare med det namnet fanns ej i föreningen. Personen bad då hr Nimb hemta en af Dra som varit länge istudentföreningen. På fråga, om han ville tala med förste tjenaren eller med någon af gossarne, bad han att få tala med en af dessa sednare mellan fyra ögon. Då en af dem, 18 är gammal, kom upp till honom, frågade han, om tjenaren var nöjd med sin tjenst eller om han önskade en god kondition. Denne ville ej byta. Derefter frågade han, om många officersaspiranter kommo i studentföreningen, hvartill tjenaren svarade ja. Vidare spordes, om han kunde nämna deras namn och regementen. De sednare kände han ej, men uppgaf namnen på dem, som besökte föreningen om middagarne. Främlingen frågade derpå, om det icke var flera. Jo, det var det, men tjenaren kom för ögonblicket ej ihåg flera. Främlingen sade då, att han gerna skulle gifva tjenaren 5 å 10 Rbdir för att få veta alla namnen, så kunde han nog skaffa dem alla tills han nästa gång komme igen. Tjenaren svarade: Jo, tack och lofvade detta. Personen lär emellertid icke vidare återkommit. Denne man igenkändes af hr Nimb såsom den som för någon tid sedan var i hans hus för att till Köpenhamns polis upptaga rapport i anledning af en hustjufnad; hans namn är Bilow. Detta är hvad som genom tjenarnes förklaringar blifvit upphyet: Innan vi erhålla närmare upplysningar, kunna vi icke se annat, än alt här föreligger ett afskyärdt försök att muta ungt tjenstefolk att utspionera och förråda sitt husbondefolk. Domen deröfver lemna vi åt enhvar att fälla, som vet att uppskatta betydelsen af förtroendet emellan husbonde och tjenare.