Underrättelser frin Danmark. I en artikel rörande fredstraktaten yttrar Folkets Avis? bland annat följande: ?Der stadgas att infödingsrätten bevaras för lifstiden för alla monarkiens undersåter. Detta stadgande är värdelöst för de i konungariket födde, ty de maktegande i hertigdömena skola nog taga sig i akt för att såsom embetsmän anställa infödda danskar, såvidt de ej äro öfverlöpare, som kunna göra danska namnet föraktadt, ja man skall nog förstå att genom privata och officiella chikaner afhålla pålitliga danskar äfven trån att drifva borgerlig näring. Danmarks lagstiftande makt måste deremot lugnt se på, att en mängd af de argaste slesvigholsteinare, som lefvat af Danmark, flytta upp och bosätta sig i konungariket, hvilket de fylla med en mängd mot vår nationalitet och frihet lika fientliga lakejnaturer. Ja, detstår i en framtida dansk regerings makt, så länge det nu lefvande slesvigholsteinska ynglet icke är utdödt, hvilket ännu kan dröja många år, alt besätta Danmarks alla emhbeten med gamla slesvigholsteinska upprorsmakare; det finns intet lagligt hinder för att en dansk regering, som ej kan finna villiga redskaper för sina planer bland landets barn, förskrifver en kär slesvigholsteinska banditer att öfvertaga våra prestkall och besätta våra domstolar. Detta är ett mycket farligt stadgande, som utan tvifvel kunnat undvikas; dess upptagande måste man således tillskrifva våra underhandlingars inskränkthet eller brist på god vilja.? ?Dagbladet? uppmanar nationen att genom en allmän sorgegudstjenst den 15 Nov. fira minnet af Fredrik VII:s död. Det skulle vara högsinnadt och vackert, säger bladet, om konung Kristian IX sjelf tog initiativet till en dylik högtidlig minnesfest inom landets kyrkor; men skulle det ej ske så, uppmanas presterskapet och menigheten att af egen drift samlas på den minnesvärda dagen i landets kyrkor. Tidningen slutar med följande ord, hvilka ha sin djupa betydelse för den som vill läsa mellan raderna: Minnet af den konung, som framför någon annan älskat sitt folk och i handling visat sin kärlek, af de lyckliga år, då konung och folk för första gängen under lång tid; voro: ett, skall, i förening med tacksägelse och bön