Aftonbladet – 9 november 1864, sida 2

derpå och föreslog att saken skulle gå för sig under de sista dagarne i veckan. Leslie var nöjd med detta förslag, och Laura hade nu fått en vigtig punkt afgjord, enär allt komme att blifva som förut till dess sir Peter hade rest. uJag skall bli glad på edra vägnar då han rser bort, sade Laura till Leslie. — Hvarföre det? Jo, jag tror att ni sjelf kunde förtjena alla spatserturer, samtal och små möten. Åh, jag är verkligen inte orolig för den saken, sade Leslie; sådana tankar störa inte mitt lugn. Det är som konung Perikles säger: Falskhet kan ej bo i dig! 4I mig!4 sade Laura helt brydd. I henne, skulle jag ha sagt, men jag var alltför samvetsgrann, för att ändra ett citat af Shakspeare. Nej, nu äro alla bekymmer i cet afseendet försvunna. Men huru kom det sig att hon och min kusin sammanträffade med hvarandra vid stenbrottet den der dagen då hon fick sin plötsliga hufvudvärk, hvilken hindrade henne att åka ut med oss andra?4 tDet vet jag verkligen inte, svarade han. 4Det bästa sättet att få veta det är att fråga henne sjelf?4 Det borde ni göra, om ni tror att det är så lätt att utleta sanningen af henne. cMen jag bryr mig alldeles inte om att få veta något. Det är en annan sak. Mig är det i alla händelser likgiltigt. Med dessa ord vände han sig om och föreslog en af de närvarande att spela ett stycke på pianot; men hon underlät icke att märka, det Leslie begagnade det gynnsamma tillfället att tala med Leonora vid det öppna fönstret, och hon var öfverlygad att han bad henne om den förklaring som hon hade uppmanat honom att begära. Då han började samtalet, såg han mycket nedslagen ut, och det låg ett förläget uttryck i de forskande anletsdragen. Då Leonora starkt rodnade och betänkte sig på hvad bon skulle svara honom, trodde Laura att den förvir