Aftonbladet – 7 november 1864, sida 2

ligen innerlig och broderlig, samma båtnad. Om uti individernas lif de femtio åren äro en lång och af få upphunnen tiderymd, så äro de femtio åren bra körta i unionens eviga historia. Män kan säga att Föreningen nu uppnått sin myndighetsålder. Från i går, vid dess inträde i mannaåldern, skänker oss densamma visshet om en stor och välsignelserik framtid. Och när en gång Föreningens sekularfest firas, då skall säkert det inbördes goda och uppriktiga förhållandet brödrafolken emellan icke mera lemna något öfrigt att önska. Inom oss fortgå obehindradt och rastlöst samhällsutveckling och materiel förkofran, snart sagdt ): i alla riktningar. Vi hafva ännu mycket att lära af främmande nationer, men ingenting att afundas dem. Väl finnas mäktigare länder än våra, men i politiskt och socialt hänseende inga bättre lottade än brödrarikena. Måtte detta af oss alla inses och uppskattas till dess rätta värde! Sjelfständiga och fria, är vår politik en fridens, en sjelfförsvarets politik, den utom oss intet har att eftersträfva. Skulle, detta oaktadt, krigets fackla riktas emot våra landamären, kunna gods och gårdar härjas, våra söner falla och dö med och för sin konung; men de förenade folken äro så stora och mäktiga genom sin Förening, att de aldrig kunna underkufvas, deras nationaliteter aldrig förintas. Sverges hufvudstad känner en stolt glädje att vid detta så betydelsefullt högtidliga tillfälle hafva fått emottaga eder såsom sma gäster, I ombud från det så kära brödrafolket. Tänkesätt af oskrymtad högaktning och vänfast broderlighet möta eder öfverallt, hvarthän I kasten edra blickar. Det är af dessa tänkesätt jag nu har den äran att här vara en alltför svag tolk. Fästen eder ej vid ordet, ntan vid meningen deri. Öfverbringen dessa våra känslor till andra sidan af Kölen. Jag är säker om, att de der skola finna anklang i hvarje ädelt hjerta. Varen öfvertygade derom, alt den dag skall förr eller sednare randas, då det ena folket skall finna sin ära och stolthet i det andras framgång och välstånd. Först då blir föreningsakten vår dyrbaraste grundla; Må välsignelse och lycka följa eder nu och i all framtid! Gud beskydde Föreningen! Lefve Föreningen! Den nästföljande skålen inleddes med denna sång: För Norge. Mel.: Hvor herligt er mit Födeland. Jag vet ett folk, som ärft af Thor Det kärfva och bestämda tycket, Det liknar oss till lynnet mycket Och vägg i vägg med oss det bor: Ett folk af fromma forntidsseder, Af gammalt allvar, gammal heder, Ett folk med karga näringsfång, Men rikt på Saga och på Sång. Det är med litet nöjdt, som vi, Och mycket nog det kan umbära, Blott ej sin Frihet och sin Ära, Den lifsluft, som det andas i. I detta folk af odalmänner Man på den djerfva pannan känner De ättefäder utan krus För halfva verldens riddarhus. De ha, som vi, sin friska färg I viljan qvar, de kära fränder, Och de ha lika hårda händer Som gneisen är i deras berg; Och derför, huru ödet fogar, Kan Friheten i deras skogar Med mörkblå hafvet i sin rygg På eget hemman sitta trygg. Sedan sången tystnat beträdde professor Malmsten talarestolen och föreslog skålen för Norge, dess land och folk. Talaren yttrade dervid: Redan i äldsta tider, folkens barndom, voro Norges och Sverges folk tvillingbröder, ammade af samma stränga, men hulda moder, och öfver deras barndom vakade samma gudar. Så växte de upp och i begges ådror flöt samma vikingablod. Under tidernas lopp bröto bröderna ofta lans med hvarandra, och dessemellan gåfvo de hvarandra ej sällan trofasta handslag, alltid bevarande i hjertats djup känslan af att de voro bröder och att de borde vara vänner. Vexlande öden förde dem än närmare, än fjärmare hvarandra, tills efter Kalmar-unionen —j ett foster af dynastiska och aristokratiska sträfvanden och beräkningar — de äntligen för längre tid skildes åt, för att på olika vägar och till en del i olika riktningar gå sin politiska utveckling till mötes. orge förenades nu med Danmark; men trots den politiska dvala, som sedermera under sekler sökte qväfva norska folkets urgamla frihetskärlek, glimmade dock med outsläcklig eld frihetsguistan. under askan, för att vid första tillfälle, å en friskare vind blåste öfver Europa och öfver Norge, flamma upp och med elektriskt ljus bestråla höjd och dal. Så framstår riksdagen i Eidswold såsom en lysande meteor på Norges politiska himmel; men meteoren blef först genom föreningen med Sverge den 4 November 1814 en allt upplifvande, värmande, herrligt strålande sol öfver Norges land och folk. Norge blef återgifvet åt sig sjelft och fritt förenadt med Sverge såsom ett sjelfständigt och oberoende land. Öch såsom en af Norges yppersta män yttrade: ?Den Skandinaviska halföns urgamla konungariken, hvilka naturens herre förenat, men menniskors passioner och fördomar dakilt, blefvo åter sammanfogade med owpplösliga band. Denna Sverges och Norges förening utgör en af de vackraste och märkvärdigaste politiska händelser, som den nyare historien kan uppvisa. Men om ock denna förening var näturlig med afseende på ländernas läge och folkens gemensamma ursprung, samma seder, samma tapperhet, samma frihetskärlek, samma urgamla lagar och språk och samma politiska intressen, förefunnos dock stora olikheter mellan de nu förenade folken. Det ridderliga Sverge hade nemligen under sin utveckling fått en viss aristokratisk anstrykning, som röjde sig ej blott i dess statsskick, utan äfven i dess seder och åsigter, samt dessutom en viss fransysk potityr; då Norge deremot, fritt från allt detta ceremoni-, paradoch etikettsväsende, som tillhör gamla monarkier, framstod både i sitt statsskick och i sitt folklynne mera enkelt, rättframt, demokratiskt och med någon engelsk anstrykniug i seder och bruk. Ej underligt då, att dessa olikheter gifvit anledning, isynnerhet under föreningens första tider, till misstroende, slitningar, ja tvister, till dess de begge folken lärde bättre känna och förstå hvarandra! Men i den mån de inbördes motsatserna hunnit och hinna att sammanarbetas och utjemnas, hafva redan och skola i en kommande tid alla anledningar till missförstånd och groll upphöra. Ja! med Nordens store häfdatecknare och skald kunna begge folken glada instämma : ?Litet gnabb ibland Skadar intet grand Blott man troget älskar hvarann.? Och att brödrafolken troget älska hvarandra och ömsesidigt glädjas åt föreningen är väl den est, som i går med jubel öfverallt i de förenade ena högtidligt firades, det mest ojäfaktiga beris. Ja! ett bevis på den ur folkens hjertan rambrytande öfvertygelsen om föreningens lycka ch välsignelse. Och skulle ej vi svenskar älska Norges folk?! FP All sann kärlek och varaktig vänskap hvilar yterst på aktning och ömsesidiga tjenster. Nåväl! rafva vi icke Låde af historien och af egen erarenhet lärt känna och högakta Norges folk såLA FR FA fört kuk FL