Aftonbladet – 7 november 1864, sida 2

Fedrelandet för den 4 Nov. innehåller en ledande artikel om föreningsfesten, hvilken afslutas sålunda: Det finnes otvifvelaktigt åtskilliga danskar, som ej kunna förstå att Sverges och Norges föreningsdag kommer oss vid, eller i sådant fall åtmins:one ej på annat sätl än att den återkallar ett sorgligt minne. Besynnerligt nog är det samma folk, hvilket nu utan smärta skiljes från 2--300,000 danska slesvigare, som ännu efter 50 års förlopp icke öfvervunnit sorgen öfver skiljsmessan från Norge ! Dock, den må vara helt uppriktig, för såvidt personerna antingen sjelfve upplefvat händelsen eller ärft sin uppfattning deraf, så böra de dock erinra att Norge redan genom sitt geografiska ge och sina naturförhållanden var ett från Danmark afskildt land, och att der långt före skilsmessan rörde sig naturliga och berättigade önskningar om sjelfständighet hos norrmännen, hvilka den tidens regering under Danmarks svaghet och förnedring icke skulle kunnat motstå, så att, äfven om det dynastiska bandet blifvit bevaradt, var Norge i hvarje händelse den gången moget att gå sin egen sjelfständiga bana. Helt annorlunda är förhållandet med det Slesvig, som vi nu stå i begrepp att afträda, eller rättare, som redan är afträdt. Här är det kött af vårt kött som skäres bort, ben af våra ben som brytss ; här är det icke ett om än närbeslägtadt dock eget folk, hvars 300 åriga förbindelse upplöses, för att kunna öfverså i en annan; uvan det är danskar, som aldrig varit annat än danskar, hvilka, från det ögonblick ett danskt folk existerade, utgjort en del derutaf, och de utlemnas icke till ett sjelfständigt lif tillsammans med ett avnat närbeslägtad! folk, som aktar och ärar dess nationalitet, utan de utlemnas till det grymmaste och samvetslösaste förtryck af den moderna civilistationens vandaler, tyskarne. Men — denna klagan bör icke ropas högt å våra bröders festdag, men den bör icke heller trängas tillbaka. Sverges och Norges förening har den betydelse för Danmark, att den utgör ett bevis på att den nordiska stammens folk, som varit åtskilda genom århundradens tvedrägt, kunna lefva fredligt tillsammans och befinna sig väl af detta samlif. Den bestående föreningen är med all sin fattigdom och sina brister dock den naturliga och säkra grundvalen för hela nordens framlid ; det är den enda folkförbindelse och statsbildning, hvari! Danmark kan vänta moraliskt stöd för sin. nationalitet -och frihet, och som derför na turligen vinkar det såsom sista hamnen för dess sönderslagna och halft förlista skuta. Den bestående föreningen mellan Sverge: och Norge är antydningen till det enda: politiska mål, Danmark nu kan ha att eflersträfva. Och Danmark har också en betydelse för Sverges och Norges förening; denna kan först blifva rätt kraftig och stark, tillfredsställande på en gång det minIre folkets behof af sjelfständighet och let störres naturliga öfvervigt, om det skandinaviska nordens tredje folk en gång san införlifvas deruti.t