— Om den svenska sångerskan Christina Nilssons debut på Theatre Lyrique ioperan Violetta? skrifver Monitörens musikreferent, den bekante Theophile Gauthier: tcMamsell Nilsson, med det blonda, fina eteriska utseende, som utmärker den nordiska racen, uppfattade Violettas svåra xoll på det mest delikata sätt. Den osäkerhet i rösten, som märktes i första akten, öfvervann hon snart, tack vare publikens upp-muntrande bifall, och buren af den sympatetiska vinden från en välvillig salong kunde debutanten fritt veckla ut sina vingar, visa hela rikedomen i sin stämma och sin ypperliga metod. Hennes röst är anmärkningsvärdt klar, tonbildningen är enkel och behaglig, utan synbar ansträngning eller trötthet; om hon var något svag 1 mellantonerna så blef hon i stället desto starkare och klarare i det högre registret. Men det är ej nog med att kunna sjunga väl musiken; man måste förstå den, veta att tolka den, och framför allt att hysa aktning för den. M:ll Nilsson eger denna talang och denna goda smak och vi böra lycönska henne eröfver; man kan utan fruktan anförtro både Mozart och Weber åt henne, ty hon är ett sådant förtoende värdig.