Aftonbladet – 4 november 1864, sida 2

den lilla haren, som redan var halfdöd, men dock fortfor att springa omkring för att undkomma honom. j Laga ändtligen att du får fatt i honom, annars dör han!4 ropade Leonora med tårfylld stämma, i det hon likaledes steg uppför kullen för att hjelpa Leslie att långa haren, hvilket också slutligen lyckades. Medan han med ena handen höll fast i det halfqväfda lilla djuret, sökte han med den andra i sin västficka efter en pennuknif, som han lät Leonora öppna, i det han bad henne att sticka den in mellan djurets hals och snaran för att afskära denna. Han betraktade hennes allvarliga anlete, i hvilket hvarje drag vittnade om medlidande och deltagande. Hon var rädd för att göra haren illa, men dock fast besluten att göra det djerfva snittet och kände en liflig ovilja öfver de plågor man tillskyndat det stackars lilla djuret. Hennes tankar vände sig endast omkring detta, Och sedan hon blifvit ense med sig sjell om huru hon skulle bära sig åt, stack hon behändigt och försigtigt knifven in under snaran och skar af den med ett raskt snitt. Den stackars harungen hade emellertid förlorat all förmåga att röra sig och blef liggande alldeles orörlig. jet stackars djuret har intet mera något lif i sigX, sade Leslie, i det han lade det lilla kräket ned på gräset; men Leonora tog icke saken så lugnt. Hon lyfte upp dess hufvud, lade det på en liten tufva, klappade det och utbrast i klagan, medan den unge mannen stod vid hennes sida och betraktade den vackra gruppen. Slutligen började dock haren att röra på sig, och Leonora var utom sig af glädje. Jag skall taga houom hem till mig, sade hon, i det hon tog ett stort blad och lade harungen derpå; sedan tog hon honom försigtigt i sina armar, och Leslie stödde henne medan hon gick utför kullen, så att hon ej skulle falla. tJag skall laga att jag får en liten korg att lägga honom uti, sade Leonora, hvilken som ett Nfligt barn fann behag i att