Aftonbladet – 3 november 1864, sida 2

Så vidt det står i din makt! Det är då riktigt löjligt att höra! Men jag får väl nöja mig härmed, ech nu vill jag be dig 1å vara i fred och ro. Jag kan verkligen inte tala längre, det värker så förfärligt i mitt hufvud. Med dessa ord lutade sig Laura tillbaka i länstolen, med handen under kinden, och ställde sig så sjuk som om hon ej kunde röra sig ur stället. Denna roll satte henne i ständ att undvika något vidare samtal, medan hon likväl kunde behålla den unga fl.ckan hos sig, emedan hon, till utseendet behöfde hjelp och vård. Anda till sängdags inträffade ingen förändring häruti, och detta länga vaktande var en svår pröfning för Leonora. Då Laura omsider hade låtit den unga flickan gå, med sträng tillsägelse att hon genast skulle begilva sig till sitt rum, fåmt blifvit befriad från sin kammarjungfrus besvärliga uppmärksamhet, reste hon sig åter upp och gick frem och tillbaka i sitt rum, der hon nu kunde gifva luft åt sina känslor. Alla hennes tankar vände sig omkring huru Leslies och Leonoras giftermål skulle hindras. Hon brydde sig icke längre om att inför sig sjelf rättfärdiga sitt bandlingssätt, då hon nu kommit så långt, att hon icke bekymrade sig om rätt eller orätt, utan endast hide blicken riktud på det mål som hon föresatt sig. Då tiden var inue alt gå till sängs, kom hennes bror upp till henve och frågade med en vänlig smekning huru det stod till ned hang stvekars hlla Laura. Strax efter sedan han hade gätt och svängt dörren efter sig, rådde ötver hela huset en fullkomlig tystnad, och Laura kunde nu utan fruktan att bli öfverraskad ekrida till det värf hon hade föresatt sig. Hon öppnade ein skrifpulpet, tryckte på fjedern ull en hemlig låda och tramtog en Jiten skrifven pöpperskepp, just densemma som den stac kars Lecuora hade tappat den aftonen då hon sammanträtiade med Leslie i skogen, Sedan Lauura bade vecklat upp papperet, började hon midt i netten, då allv trodde