Aftonbladet – 3 november 1864, sida 2

KAPITLET VII Följande morgonen fann Leslie tillfälle att strax efter frukosten säga till Leonora. alt man på ett högst obilhgt sätt hade be röfvat honom hennes sällskap den föregåen. de aftonen, och att hon nu i ersättning skulle göra: en promenad allena med ho: nom. Miss Chausen kan inte ha något att in vända deremot?, tillade han; ?ty du beböf ver ju bara säga, att du går ut med dir iästman, och hennes bror skall utan tvifve alldeles inte märka att vi äro borta.? Han är för öfrigt i stallet, hvarifrån har inte kommer på den första halftimmen?. svarade Leonora, och miss Chausen haj åtskilliga hushållsbestyr att uträtta. Jag skall emellertid gå ut på andra sidan der vindeltrappan är, så är jag säker om att in gen möter mig.? Vi göra minsann allt hvad som står i vår makt för att förderfva den oskyldigaste varelse som Gud skapat?, sade Leslie för sig sjelf; ?då bon kom hit, var hon full. komhgt främmande för dylika små qvinliga beräkningar. Men om hon också lidit nå gon skada af vårt umgänge, så är hon dock långt höjd öfver mig.? Efter en qvarter timmas förlopp samman: träffade Leonora åter med honom i träd: gärden, hvarigenom han genom parken förde benne ut på tältet, så att de snart vorc borta från alla befarna vägar och stigar. Det var en vacker höstdag, och solens strålar skingrade hastigt den tunga dimma, som steg npp från dälder och vattendrag. Röda bär hängde i täta klungor på häckarne, och det gula löfvet glänste i eolskenet. De vilda körsbärsträden prvnkade i ljusröda lärger, och björken sind alldeles gullgul. I den luft mån inandades låg ett doft af den rika höstfloran; det var måhända de sista ande agen al en döende natur, men den fyllde dock bröstet med förökad lifskraft. Ack; hvad här är skönt !4 utbrast Leo: nora. YJog kan känna mitt hjerta kloppe