Aftonbladet – 2 november 1864, sida 2

Ehuru han icke såg på Laura, märkte ban dock att hon greps at en egendomlig förskräckelse, som genomfar själen, då man upplefver något så förfärligt, att man vägrar att tro derpå. Han skyndade sig derför a!t afsluta meningen. Miss Ladylift har skänkt mig sin hand; och vi ha ausett det för vår skyldighet att först underrätta er derom.? Sjelfva läpparne blefvo likbleka på Laura. Den förfärliga underrättelsen skakade henne så häftigt, att hon icke kunde känna sitt hbjertas slag, och hon var nära att svimma; men hon tvang de svaga nerverna till lydnad och betraktade det unga förlofvade paret med dödens leende på sina läppar, utan att en enda tår trängde sig fram ur hennes ögon. Leslie tortfor att tala utan attsynas fästa någon uppmärksamhet dervid. Vi lita nu på ert vänliga råd och ert bi. stånd, sade hun. Ingen skall bättre än ni kunna underrätta vår omgifning om hvad vi båda ansett för en pligt att törst sägs till er såsom vår bästa väninna.? Det går inte an nu genasi, sade Laura, som talade med en fast, entonig stämma. Min bror är så fullkomligt oberedd på hvad som skett, att han torde kanske vilja ligga något hinder i vägen.? ?Hinder! upprepade Leslie i en ton, som röjde att han alldeles icke bekymrade sig derom, Nej, inte i den mening ni tager det; jag menar, att han kanske skulle bli ond på Leonora, om han så oförberedt finge underrättelse om hennes förlofning.? Ni kan vara förvissad, sade Leslie, Yatt vi helt och hållet vilja öfverlemna åt er att bestämma då rätta ögonblicket är inne till att underrätta er bror om vår förlofning. Vi skola alldeles inte blunda oss derutiy ni kan arrangera allt såsom er bäst synes.? Jag har ingen högre önskan än att tjena er, sade Laura. Det kan ingen bättre veta än jag, svarade Leslie i afsigt utt göra henne så mild: stiftad som möjligt. Ochh nu lemmar jag