Aftonbladet – 2 november 1864, sida 2

min lilla fästmö qvar hos er, så att n ostördt mätte kunna få samspråka med hvar andra. Hon är mer än någon annan i be hof af en väninna, som ni sjelf vet, oc ingenting kan vara mig ä hon kunde få en väninna i er, ty hoi kunde aldrig göra något bättre val. Härmed aflägsnade sig Leslie under e artig bugning, i det han på samma gån; gaf Leouora en uppmuntrande blick. Då han var borta kunde Leonora ick längre beherrska sin rörelse, utan brast u i gråt, i det hon sökte fatta Lauras hand Denna var emellertid ur stånd att kufvi det hat, som gäste i heunes hjerta; ho for tillbaka som om hon blitvit biten ale orm, ryckte upp dörren till sängkammaren slog den igen efter sig och kastude sig ne på goltvet, der hon en stund blef liggand nästan afsvimmad. Det gilves menniskor, som icke kunn fatta en plötslig olycka, och då besinnin gen ätervändt är det derlör deras först tanke att alltsammans är en dröm eller at det åtminstone står i deras makt att förän dra hvad som skett. Laura hörde till dett slogs menniskor, och en svag sträle af hop, visade sig dertör svart åter i det tjock mörker, som hon annars icke skulle vari i stånd att uthärda. Då hoppet väl vak nat hos henne, hakade hon sig fast dervi såsom en olycklig, hvilken störtar ned ie afgrund, griper efter en svag qvist elleret grässtrå, och började så småningom at samla sina tankar. Hon kunde vål änn icke smickra sig med den tanken, att ho: sjelf skulle bli lycklig efter hvad som ni händt, men hon beslöt fullt och fast at hor till hvad pris som helst ätminstont skulle söka tillintetgöra de andras lycka. Först och främst måste hon söka vinns tid och derför hace hon redan instinktlik sörjt, då hon bad Leslie att ännu en ti låta förlofningen vara en hemlighet. Hvac som sedan skulle ske, detta kunde hon ick genast afgöra; men hon blef sittande i si sängkammare med hamden under kinden