Aftonbladet – 1 november 1864, sida 3

, ad AR SV OSP ROR RK te me F I L således, när de sågo hvilka svårigheter uppllåningen rönte, bort begagna sig af den, Iden tid, hvarom fråga är, ett sådant omIbud ej hafva varit ovälkommet hos flera Ibland Europas största bankirlirmor. Ett OO MA SPERE BEUBUMIE SPIK i Sverge vanligen är högre, än den riksgäldskontoret för sina obligationer måste erlägga, hade man följaktligen kunnat påräkna, att amorteringsfonden skolat genom förräntning tillväxa i hastigare progression, än amorteringsplanen afser, och följaktligen blifva tillräcklig att redan före slutet af den för lånets fullständiga liqviderande bestämda tid fullborda amorteringen. Revisorerna anse sig icke böra med tystnad förbigå den omständigheten att redan den 26 November fråga inom fullmäktige väcktes om utsändande af ombud för att på utrikes ort söka negociera lånet. Det är alltför väl kändt, att, i fråga om statslån Joch deras upptagande, såsom regel gäller att den lånebeböfvande måste söka kapitali-Isten, men icke denne lånesökanden, och äfven om, vid upptagande af 1860 års jernvägslån, omständigheterna från denna regel medgålvo ett undantag, så bevisar ett sädant förhållande icke ens att det lån, som då gjordes, icke skulle hafva kunnat, med Jannat förlaringssätt, lyckas ännu bättre. Enligt revisorernas tanka hade fullmäktige enligt 171 i riksgäldskontorets reglemente, dem medgifna rättigheten att till de länder, der utsigt under förhanden varaude förhållanden fanns att åstadkomma lån, utsända ett ombud, taget inom eller utom fullmäktiges krets; och det synes som skulle vid sådant steg hade i allt fall, efter all sannolikhet, ledt derhän, att de med hvarandra täflande länespekulsterna funnit sig föranlåtna att nedpruta sina vilkor och göra det möjligt att långt tidigare än som nu skett och med större fördel bringa låneaffären till stånd. I stället sköttes underhandlingarne under hela den tid ar 6 månader, som ligger mellan den dag då fullmäktige erhöllo del af rikets ständers beslut i lånefrågan, och den, då länekontraktet i Paris underskrefs, nära nog uteslutande med en person, som icke ens företett behörig fullmakt. Dessa underhandlingar, som än afbrötos än åter sammanknötos, fortsattes under stegrade fordringar från läneöfvertagarnes sida, hvilka höjda fordringar troligen uteblifvit, derest icke fullmäktige, genom sitt sätt att behandla affären, sjelfva för sig stängt vägen till andra långilvare. Att äfven vid den tid, då fullmäktige trodde sig hafva träffat det slutliga aftalet med generalkonsul Heinemann, andra spekulanter icke saknades, derom lemnas intyg af fullmäktiges protokoll för den 3 Mars. På sätt ofvan är nämdt hade nemligen konsul J. W. Smitt, med åberopande af de underhandlingar, som under den sednare tiden med honom egt rum, redan den 29 Februari inlemnat en skrift, deri han förklarade sig hugad att öfvertaga länet på vida fördelaktigare vilkor än de, på hvilka detsamma sedermera blef afslutadt. Konsul Smitt hade nemligen erbjudit sig att fixt öfvertaga en tredjedel at länet till 89, elle möjligen 90 procent, att amorteras på 38!3 år med en annuitet af 52 procent af nominella beloppet. Men fullmäktige ansågo sig ej dertill böra lyssna, och bordlade skrifvelsen utan att ens låta för sig uppläsa densamma förr än den 10 Mars; och då konsul Smitt, när han på denna skrifvelse icke erhöll svar, uti en sistnämnde dag ytterligare inlemnad skrift, förmälde sig möjligen kunna bereda ännu bättre vilkor än de förut erbjudna, samt dertill meddelade sådana sifferuppgilter, som bort föranleda full: äktige aw granska huruvida hans anbud icke 1 verkligheten var billigare än det genom Heinemann gjorda, förklarade fullmäktige att de icke kunde till pröfning företaga de af Smitt uppställda vilkoren af det skäl att — såsom orden lyda — ?lånet redan vore att anse såsom afslutadt med andra låneöfvertagare?. Längre hade det dock icke kommit med denna afslutning, än att bankirhuset Raphael Erlanger redan den 17 Mars, och således blott ätta dagar sedan hans så kallade definitiva svar ingått, tillkännagaf att två af de uppgifna låneöfvertagarne, nemligen Nordtyska banken och bankirhuset Salomon Heine, dragit sig tillbaka, hvarförutan nya anspråk samtidigt framställdes, hvilka anspråk allt jemnt stegrades, ända tilldess, efter en månads ytterligare underhandlingar, slutliga aftalet skedde och aflären uppgjordes icke med Erlanger i Frankfurt am Main, med hvilken underhandlingarne genom Heine1 mann bedrifvits, utan med J. H. Schröder ! komp. i London, som också, å låneöfvertagarnes sida, ensam undertecknat kontraktet. Det vill synas revisorerna, som skulle, åtminstone från och med den 17 Mars, något giltigt hinder för fullmäktige icke funnits, att, sedan spekulanterna då sjelfva brutit öfverenskommelsen, taga i betraktande konsul Smitts anbud. Revisorerna, som i det föregående redogjort för hr statsrådet friherre Gripenstedts framställningar vid den mellan honom, i egenskap af konungens ombud samt fullmäktige den 13 Februari hållna rådplägning, hafva icke kunnat undgå fästa uppmärksamhet dervid att, eburu fullmäkuge vid den öfverläggning, som omedelbart efter hr statsrådet Gripenstedts bort: ång mellan fullmäktige egde rum, förklarade sig, med fästadt afseeude på de af konungens ombud meddelade upplysningar och den af honom antydda förhoppning om en möjligen snar fredlig uppgörelse af de dåvarande politiska förvecklingarne, icke böra antaga det af Heinemann två dagar förut framställda anbud, fullmäktige likväl, utan att vidtaga några åtgärder med anledning af de utaf hr statsrådet Gripenstedt gifna råd och upplysningar, endast 12 dagar sednare eller den 25 Februari autogo det af Heiemann, med obetydlig ändring, då ånyo framlagda anbudet. Att hr statsrådet Gripenstedts här ofvan citerade anförande utaf fullmäktiges pluralitet ansetts icke böra i deras protokoll 1å inflyta, har synts revisorerna desto mera anmärkningsvärdt. som, derest man ock an